SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IH i4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (knappast br.) ih'et l. ih't; pl. (knappast br.) = l. ih'n; pl. best. (knappast br.) ih'en l. ih'na.
Ordformer
(ih 1528 osv. i(j) 1713—1891. iy 1528)
Etymologi
[jfr d. ih, mnt., mht. o. t. i; ljudhärmande. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 172 ff. (1928)]
I. interj.
1) (utom i a bl. vard.) ss. uttryck för känslor o. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) (†) ss. uttryck för beslutsamhet o. d. (vid konstaterande av ett visst faktum o. d.): se där. OPetri 1Post. 79 b (1528). Såå fattar iach thå gudh ther han miwkast är, och tenker, Iy thz är gudh. Därs. 81 b.
b) ss. uttryck för överlägsenhet l. förakt. Ih then wäslingen är icke wärd ath dragha mina skoo vthaff. OPetri 1Post. 121 b (1528). Den stora asken skymde väl utsikten för henne, aset! Utsikten! Ih! Oliv Röst. 80 (1929).
c) ss. uttryck för avsky, obehag o. d. Collnér Försök 118 (1812). Ih, du bondkadaver! Wennerberg 2: 143 (1850, 1882). Ih, så du ser ut i synen. Jansson NDobbl. 2: 136 (1903).
d) ss. uttryck för förvåning l. överraskning; ngn gg fördubblat. Hodell SvenskParis 16 (1870). ”Malm ska på långfärd i morgon. Ända till Göteborg”. ”Ih, ih, ska herr Bror så?” Hansson Res. 1: 147 (1895).
e) ss. uttryck för glädje, förtjusning o. d. Collnér Försök 118 (1812). Ih! hvad det vattnas i mun af den mjällhvita svällande sallat. Strindberg Fagerv. 82 (1902).
f) ss. uttryck för (livlig) försäkran, bejakande, bekräftelse o. d.; särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ih bevars, jo bevars. Fredrik. Ursäkta. Jag ser, att Ni är upptagen af ett arbete? Gubben. Ih bevars, ja. Almqvist Col. 61 (1835). ”Kan du vara häst?” ”Ih, hvad jag det kan ..!” Blanche Bild. 3: 46 (1864). Landsm. V. 1: 119 (1884).
g) ss. uttryck för vägran, avvisande o. d., i uttr. ih nej o. d., nej, för ingen del. Almqvist Col. 62 (1835). Håll, håll! vi ska väl vänta på betjenten, — ropade Johan. — Ih nej! — svarade Olof. Blanche Våln. 627 (1847). SDS(A) 1932, nr 240, s. 14.
2) (starkt vard.) återgivande hångrin, grimas o. d. Äh, hör du, gå du hem och ät dina knallar, för en ärlig snut får du inte! Ih-h! .. (grinar åt honom och springer ut). Hedberg Frun 10 (1861). jfr: Ih! — hvad hon grinade. Hagberg Shaksp. 10: 152 (1850).
II. sbst.: uttrycket l. utropet ”ih”. — särsk. motsv. I 1 e, om utropet ”ih” ss. uttryck för glädje, förtjusning o. d. Fru Fatme gjorde här ett högljuddt ”ih!” (när hon såg den vackre vattendragaren). Sturzen-Becker 4: 12 (1862).
Spoiler title
Spoiler content