JÄMNINGE, m.||ig., äv. JÄMNING, sbst.2, m.||ig.; pl. -ar.
Ordformer
(jämn- (iä-, ie-) 1561—1776. jempn- c. 1540. -ing 1769—1776. -inge 1664. -inga, oblik kasusform 1561. -ingar, pl. c. 1540—1776)
Etymologi
[fsv. iämnunge, iämpninge m. fl. former, motsv. likbetydande fd. jafning, d. jævning, nor. jamning, isl. jafningi; avledn. av JÄMN 4]
(†) like, jämlike. Hwart och itt diwr samkar sigh in til sitt kön, så later ock menniskian sigh in til sin iemninga. LPetri Sir. D 4 b(1561; Bib. 1541: til sin lijka). Han var stor til wäxt deyelig, starker och till alla konster wel fallin, så at få wore hans iämningar theruti. Verelius Herr. 2(1666). 1VittAH 2: 74(1773, 1776; i övers. från fsv.). — särsk.
a) jämnårig person; jämnåring. Han (dvs. M. Triewald) hade väl med andra sina jämningar kunnat gå til Academien. Laurel ÅmVetA 1747, s. 7.
b) [efter motsv. anv. i isl.] om var särskild av Didriks av Bern i lika anseende stående kämpar. Om hans (dvs. Didriks av Bern) stora bedreff äro monge fabeler och wijsor dichtadha, ther hwar man nogh weeth seya aff hans kiempar och jempningar. OPetri Kr. 31(c. 1540). jfr: Them ther merkelige män woro som .. lagde them nidh som öffuerwold och orätt giorde, them kallade the (dvs. våra förfäder) Kiempar och Jempningar. OPetri Kr. 5(c. 1540).
SAOB
