publicerad: 1935
KALUMNI kal1umni4 l. KALOMNI kal1omni4 (kalåmmni´Dalin), r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er; äv. KALUMNIE numera bl. ss. första ssgsled, kalum3nie~; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den lat. formen calumnia. Schroderus Dict. 19 (c. 1635). Isogæus Segersk. 77 (c. 1700).
Ordformer
(calomnier, pl. 1792. calomnie 1800—1904. kalomni (cal-) 1812—1891. calumier, pl. 1549. calummer, pl. 1637. kalumni (cal-) 1816—1905. calumnie 1694. kalumnier (cal-), pl. 1566—1897)
Etymologi
[jfr ä. t. calumnie (med huvudtonen på andra stavelsen från början), eng. calumny, fr. calomnie; ytterst av lat. calumnia, lögn o. bedrägeri, förvrängning, falskt käromål m. m., av ett fornlat. caluomnia, bildat till stammen i lat. calvi, v. dep., l. calvire, v., smida ränker, bedraga, rotbesläktat med gr. κηλέω, förtrolla, bedåra, ävensom isl. hól, beröm, pris (eg. väl: smicker) (med avledn. hœla, berömma, prisa), got. hōlōn, gm bedrägeri skada, förtala, feng. hōl, förtal. Formen kalumnie utgår närmast från ä. t. calumnie, formen kalomni närmast från fr. calomnie, formen kalumni är uppkommen gm sammanblandning av formerna kalumnie o kalomni. — Jfr KALUMNIERA, KALUMNIÖS]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) falsk (o. ärerörig) beskyllning, nedsättande tillvitelse; förtal; äv. övergående i bet.: smädelse; äv. med bestämning inledd av prep. mot, förr äv. på; i sht i pl. G1R 20: 321 (1549). Alle de Calumnier och äre rörige till witinger han Osz och alle Rikzens Ständer i samme Schrifwelsze tillägger. UrkFinlÖ II. 1: 89 (c. 1595). Om Calumnier mot Gudh. RARP V. 1: 221 (1654). At han angrijpit något stånd är jdel calumnie och osanning. HärnösDP 1694, s. 155. Leopold 3: 362 (1816; med prep. på). En drottning (dvs. Semiramis), vid hvars minne häfden fäst / Den svartaste af alla kalomnier, / Att hon försett sig i sin egen häst. CVAStrandberg 4: 257 (1857). 2NF 4: 1003 (1905).
Ssg (till 2): KALUMNIE-ED. [efter t. kalumnieeid; jfr lat. calumniam iurare, om kärande: svära att käromålet sker utan oredligt uppsåt] jur. ed varmed i rättssak part försäkrar att hans talan icke är bedräglig l. oredlig (så att han i det rättsliga förfarandet medvetet gör osanna påståenden l. framställer obilliga yrkanden o. d.); utom i fråga om ä. förh. numera bl. om den i rättegångsbalken omnämnda, icke längre använda ”vrångoeden”. Schmedeman Just. 1497 (1698). 2NF (1910; med hänv. till vrånged). TySvO (1932; under gefährdeeid).
Spoiler title
Spoiler content