KLAUSUR kla͡usɯ4r, äv. kla͡ω-, r.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet. 2 o. 3) -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cl-. Anm. Den i PH 6: 3989 (1756) förekommande formen clausul är sannol. tryckfel för clausur)
Etymologi
[jfr t. klausur, eng. closure; av senlat. clausura, ngt inhägnat, avskilt, äv.: det som hägnar l. tillsluter o. d., till claudĕre (se KLAUDERA)]
(i sht i fackspr.)
1) avskildhet, avspärrning, isolering (som ålägges ngn); särsk. om den avskildhet som ålägges munkar l. nunnor i ett kloster. ConvLex. (1821). Reuterdahl SKH III. 2: 235 (1863). (En del av klostret) är stängd för profana blickar, ty där råder den strängaste klausur. Bildt Minn. 61 (1900). 3NF (1929).
2) om visst inhägnat, endast för klosterfolket avsett område inom ett kloster. 2NF (1910). SvUppslB (1933).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) beslag l. spänne på bok; bokspänne. PH 6: 3989 (1756). Dalin (1871).
