a) (mera tillf.) abstr.: klottrande. Sundén(1886).
b) konkret, om samling av oläsliga skrivtecken l. meningslösa figurer, vårdslös l. slarvig l. otydlig skrift, vårdslös l. slarvig teckning; äv. (nedsättande l. föraktligt l. skämts.) om skrift l. teckning i allm. Kan du läsa mitt klotter? Lundgren Res. 257(1864). Första bladet (av handskriften) innehåller endast klutter. Schlyter ChrLL I(1869). Utkast till altartaflor och annat klåtter. Lundgren MålAnt. 3: 107(1873). Rydqvist Kar. 135(1924). — jfr NAMN-KLOTTER.— särsk. (föraktligt l. skämts., tillf.) i överförd anv., om (eg. med slarvig l. ovårdad l. otydlig stil skrivet) alster av skriftlig framställning l. författarskap; jfr KLOTTRA 2 b.Då (dvs. fordom) läste qvinnan ej och lefde ej för klotter, / .. hennes bokförråd var sax och nål och tråd. CVAStrandberg 2: 331(1865). Andersóhns snusförnuftiga klotter. Rydin Minn. 226(1929).
SAOB
