KRUMBUKT krumbuk4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
(ngt vard.)
1) krök, bukt; linje som beskriver (l. rörelse l. förflyttning som går i) krökar o. bukter. Göra, gå i, förr äv. slå krumbukter. De Geer VSkr. 1: 13 (1841, 1892). Kanske har .. ingen slagit så många krumbugter, som Svenska kusten från Torneå ända opp till Strömstad. Kullberg Domaren 3 (1842). Hästar gå rakt, utan krumbukter. SvD(A) 1933, nr 211, s. 6. — särsk. om krökning som ngn gör på sin kropp (särsk. ss. tecken på artighet o. d.); (överdrivet artig hälsning gm) bugning l. nigning; äv. bildl., i uttr. göra sina krumbukter för ngn, slå sig ut för ngn, fjäsa för ngn; förr äv. slå sina krumbukter, kråma sig. Barnen kommo fram och gjorde sina krumbugter. Bremer Hem. 1: 37 (1839). Du gläder dig väl att få slå dina krumbugter i den der grannlåten (dvs. den nya klänningen)? Carlén Rosen 689 (1842). (Han) hade .. gjort sina krumbukter för henne. Rönnberg Bredbolstad 112 (1907). Folkdans. 44 (1923). Moberg Sedebetyg 60 (1935).
2) bildl., i pl.: (försök att slingra sig undan gm) omsvep l. undanflykter. JGRichert (1840) hos Warburg Richert 2: 33. (Kronofogden) gör .. krumbugter, för att skyla sin försummelse. Sparre Stand. 292 (1847). Vederhäftig och ärlig utan krumbukter. DN(A) 1929, nr 143, s. 12.
Avledn.: KRUMBUKTA, se d. o. —
