SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
O- ssgr (forts.):
OPLACERAD, p. adj. icke placerad. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. idrott. som icke lyckats placera sig bland de bästa (i en tävling). TIdr. 1894, julnr s. 6. Oplacerad i finalen. IdrBl. 1924, nr 77, s. 4.
OPLACERBAR. som icke kan placeras. DN(B) 1946, nr 221, s. 4.
OPLASTISK. (i fackspr.) icke plastisk; särsk.
1) som icke passar l. brukar förekomma i plastisk framställning l. inom bildhuggarkonsten; om (ngt hos en) staty o. d. äv.: som icke har mjuka kurvor, kantig; om bild o. d. äv.: som icke framträder klart o. åskådligt, konturlös, vag; äv. oeg. o. bildl., särsk. om framställning i ord l. om konst- o. litteraturriktning. Ljunggren Est. 2: 291 (1860). Den .. oplastiska romantiken. Dens. SmSkr. 1: 59 (1868, 1872). Hans enda kända staty .. (är) oplastisk i draperiet. NF 19: 724 (1895). (Bildhuggaren) Antokolsky .. ryggar .. (icke) för oplastiska linier. Nordensvan KonstH 441 (1900). Figurerna avteckna sig oplastiskt (mot bakgrunden). 2SvKulturb. 1—2: 187 (1934).
2) om lera o. d.: svår att forma, osmidig, hård. TT 1874, s. 279. SvGeolU Ca 6: 300 (1915).
OPLATSAD, p. adj. (†) obesvärad, icke hindrad; oantastad; särsk. dels i uttr. vara l. bliva oplatsad för l. av ngn l. ngt, icke besväras l. ansättas osv. av ngn l. ngt, dels i uttr. låta ngn oplatsad för ngt, lämna ngn i fred för ngt; jfr oplättad. G1R 2: 159 (1525). At hwilken (av makarna) efter lefuer, må oplatzat för hin andres arfuinger blifue. BtSödKultH 12: 90 (1598). (De) drogo aff och til i landet .. oskadda och oplatzade. Petreius Beskr. 2: 85 (1614). Att latha .. (honom) för knechtetiänsten aldeles frij och oplatzatt. AOxenstierna 2: 719 (1624). På thedh de måge blifva oplatzade af fogdekarlar. RP 4: 146 (1634). Isogæus Segersk. 647 (c. 1700).
OPLIKTELIG, adj.; adv. = (LPetri Kr. 101 (1559), Därs. 128), -a (LPetri DialMess. 93 b (1542), Dens. Kr. 11 (1559)). (-icht- 15421559. -ikt- 1521) [fsv. oplikteliker, pliktvidrig, otillbörlig, opliktelika, adv., på ett pliktvidrigt sätt, otillbörligt; jfr mlt. unplichtlik, orättmätig m. m.; till plikt] (†)
1) obehörig, orättmätig. Med nya aalegninga (dvs. pålagor) Ciise (dvs. acciser) oc andra owanlega oc oplikteliga tunga. G1R 1: 27 (1521).
2) ss. adv.: utomordentligt, oerhört. LPetri DialMess. 93 b (1542). En oplichteliga stoor skadha. Dens. 2Post. 19 b (1555). Dens. Kr. 11 (1559).
OPLIKTIG, adj.; adv. -t. [jfr mlt. unplichtich, orättmätig m. m.; till plikt] (†)
1) = opliktelig 1. Beswära menigheten .. medt noghen oskäligh och opliktigh beskatning. SvTr. 4: 134 (1530).
2) ss. adv., = opliktelig 2. Itt oplictigt stoort taal. LPetri Kyrkiost. 45 a (1566).
OPLOCKAD, p. adj. icke plockad.
1) (tillf.) om frukt, bär o. d. Juslenius 236 (1745).
2) om slaktad l. skjuten fågel: vars fjädrar ännu icke avplockats. Lind (1749). särsk. [jfr fsv. jach haffuer ena gaas opluckade medh tik (SthmTb. 1: 144 (1478))] i uttr. ha en gås oplockad med ngn, se gås 1 b α.
3) (numera bl. tillf., vard.) bildl.: icke plundrad; oskadad; orörd. Murberg FörslSAOB (1791). Är ni .. oplockad (efter att ha varit i rövarkulan), så har ni .. öfverstått det äfventyrligaste af .. resan. Scholander I. 2: 211 (c. 1870). Hellberg Samtida 5: 102 (1871).
OPLOGAD, p. adj. om väg o. d.: från vilken snö icke undanförts gm plogning, icke plogad. Topelius Vint. I. 2: 300 (1860, 1880).
OPLUMPAD, p. adj. [fsv. oplumpadher] (†) om skrivelse o. d.: utan plumpar (som göra det skrivna otydligt l. oläsligt). OPetri Tb. 184 (1527). Breffwit var oreffwit, oplumpad och velbesegled. BtFinlH 3: 3 (1531). 2SthmTb. 2: 96 (1550; om räkenskapsbok). Murberg FörslSAOB (1791).
OPLUNDRAD, p. adj. (tillf.) OPetri Tb. 179 (1527).
Spoiler title