SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PÅL 4l, sbst.1, l. PAUL pa͡u4l l. pa͡ω4l l. med mer l. mindre fr. uttal, l. PÅVEL 4vel, sbst.1, l. PAULUS pa͡u4lus l. pa͡ω4lus, m.
Ordformer
(förr äv. pauel, påel(l), påwel, påvell m. m.)
Etymologi
[fsv. Paval, Paell m. m.; jfr d. Povl m. m. (fd. Pawel, Powel m. m.), nor. Pål, fnor. Páll, Pával m. m., isl. Páll, mlt. Pāwel, Pauwel, t., eng. o. fr. Paul, feng. Paul; av lat. Paulus, varav äv. gr. Παῦλος]
manligt personnamn; särsk. i uttr. sankt(e) Paulus l. Pål l. Påvel, se SANKT. — särsk. i oeg. anv. (jfr Hjelmqvist Förnamn 285 (1903)).
a) i förbindelse med namnet Per l. Peder l. Peter l. Petrus l. Petter, se PER, sbst.1 2 b, PETER 1, PETRUS 2, PETTER 1.
b) (i formen Pål) i benämningar på vissa lekar. Tjena Påhl och Göran. SvForns. 3: 447 (1842; från Dalarna). Tigga i Påls Påse. Wigström Folkd. 1: 310 (1880; från Skåne).
Ssg: PÅLS-MÄSSA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content