SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ADJÖ adjø4, hvard. ajø4, interj. o. oböjl. n. (pl. =).
Ordformer
(adde Visb. 26 (1500-talet). ade Asteropherus 53, 55 (1609); Visb. 149, 227 (början af 1600-talet); Dalius Vitt. 172 (1684). adhi Visb. 149 (början af 1600-talet). adiö Wiwallius Vitt. 255 (c. 1630) osv. — vulg. adjös Sehlstedt 4: 151 (1869, 1871); ajöss DA 1770, nr 194, s. 1. Carlén Skugg. 1: 110 (1865))
Etymologi
[af t. adieu, ade, adiē; af fr. adieu, urspr. à Dieu, åt Gud; med afs. på adjös jfr nnt. adjös, adjüs, t. adiēs, sp. adios]
1) interj. farväl! lef väl! Adde adde haff mongh tusendh godh natth. Visb. 26 (1500-talet). Ade, farer well, mina wener kiär! Asteropherus 70 (1609). Ade tu slemma verld. Dalius Vitt. 172 (1684). Ajöss med Ehr. DA 1770, nr 194, s. 1. Adieu, gå bort, melancholi! Bellman 5: 117 (c. 1780). Adiö då Pappa. J. G. Oxenstierna 1: 229 (1783, 1803). Adjö med dig. Wetterbergh Fyra sign. 19 (1843). ”Adjö så länge” — sa' Hellgren hvar gång han tog afsked. Sa' han 5 (1880).
2) sbst. farväl, afsked. Ta adjö af mor din. Wetterbergh Fyra sign. 16 (1843). Hon .. nickar sitt adjö. Wecksell Dikt. 242 (1861). Låt oss ta adjös. Sehlstedt 4: 151 (1869, 1871).
Spoiler title