SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADJUNGERA ad1juŋge4ra l. -e3ra2 (adjunghe´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ADJUNKTION ad1juŋkʃω4n, äfv. -ŋʃ-.
Etymologi
[af t. adjungieren, lat. adjungere]
1) (numera mindre br.) i allm. till biträde antaga (sig ngn). Lagmannen .. hade at adjungera sig 2 Adelsmän, 2 Präster, 2 Borgare ock 2 Bönder. 2 RARP I. 2: 233 (1720). Adjungera sig medlärare bland barnen sjelfva. Tegnér 4: 373 (1828).
2) kansl. ss. tillfällig ledamot i kommitté l. kollegialt ämbetsverk upptaga l. förordna (ngn). 2 RARP 2: 181 (1723). Vi (rådmän) en kunnig man nu med oss adjungera. Lenngren 178 (1793). Äge Collegii Ordförande, att adjungera en eller flere .. personer. Försl. t. skolordn. 1817, s. 68. Vid tillfällen af Ledamöters .. laga förfall .. äger Directionen att kalla och sig adjungera andre Ledamöter af samma grader. Förordn. ang. amir.-krigsmans-cassan 1825, s. 7. Då, i anseende till ordinarie ledamöters jäf, frånvaro eller förfall, adjunction erfordras. SFS 1852, nr 20, s. 14. — (skämt.) (Julens) långdans .. drogs .. ända ut i köket, der pigorna adjungerades. Lundin G. Sthm 33 (1882).
Ssg: (2) ADJUNKTIONS-ARFVODE103~020.
Spoiler title