SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADJOINT, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. adjoint, af lat. adjunctus]
(i Finl.) biträde hos (o. vid behof vikarie för) ämbetsman (i sht chef). Finl. statscal. 1815. SPF 1826, s. 126. FFS 1891, nr 31, s. 1. — jfr EXPEDITIONSCHEFS-, GENERALDIREKTÖRS-, GENERALGUVERNÖRS-, GENERALSTABSCHEFS-, LANDTRÄNTMÄSTARE-, MINISTERSTATSSEKRETERARE-, PROKURATORS-, STATIONSINSPEKTORS-, ÖFVERDIREKTÖRS-ADJOINT.
Ssg: ADJOINTS-PLATS. Mechelin i Finland 109 (1893).
Spoiler title