SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ADLIG a3dlig2, adj. -are. (adelig är den vanliga formen ända till slutet af 1700-talet c. förekommer stundom äfv. i senare tid, nyttjas dock numera sällan; utan -e- träffas ordet i vers hos Girs Edelh. C 4 a (2 ggr), C 7 a (1627); Stiernhielm Herc. 125, 485 (1668); Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754); i prosa hos Girs Edelh. B 7 a, E 8 a (1627); Rosenstein 1: 120 (1787); i ordböcker tidigast hos Nyström (1794). Äldre former af n.: adeligit Adelspriv. 1622; Nordberg 1: 190 (1740). adeliget Lind (1749). pl. n.? adeligen Brahe Oec. 64 (1585)); adv.: -T (Weste (1807) osv.), -EN (Lind (1749)), -A (†, Lex. Linc. (1640)).
Etymologi
[jfr d. adelig, mnt. adelik, t. adelich]
1)
a) som tillhör, utmärker l. har afs. på adel; tillhörande adeln, adels-. Adligt gods. Adligt namn. Adlig företrädesrätt. Adlig stiftelse. Loffue och tilsäije wij .., på wåre Adelige Ähra. Tegel G. I:s hist. 2: 385 (cit. fr. 1560). Aff Adeligh ståndh. Hund 48 (1605). Adelighe Personer. Adelspriv. 1617, s. A 3 b. Adeligit Bröllop eller Barnsööl. Adelspriv. 1622. Adelige Privilegier. RARP 1: 3 (1626). Adelige wapn. Därs. 2: 11 (1638). Adelig Slächtt. Därs. Adeligh och Ährligh (dvs. man har rätt att vänta, att en adelsman lyder hederns lagar; noblesse oblige). Grubb 3 (1665). Adeligh ätt. Stiernhielm Herc. 187 (1668). Adelig härkomst. Därs. 464. Adelig Öfning. Rålamb (1690, boktitel). Det är vackert at äga en adelig börd, då den blifver en åtlydd kallelse til ädla tänkesätt. Kellgren 3: 136 (1776). Adeligt sigill. Weste (1807). Adelig matrikel. Lindfors (1815). Ur adliga vapnet på muren / växte en buske af löf. Tegnér 1: 188 (1820). Han upphöjdes .. af konungen i adeligt stånd. Geijer I. 2: 236 (1840). Ni, Grefve Nils, den adligaste bland de adlige. Börjesson E. XIV 68 (1846). Adeliga qvinnors gods. Agardh Stat. I. 1: 136 (1852). En gammal adlig fröken. Böttiger 6: 41 (1875). Adligt öfvermod. Snoilsky 2: 50 (1881). Utdelandet af den adliga värdigheten. De Geer Minnen 1: 204 (1892). Adliga diplomer. Därs. Adlig vederlike, adelsmans jämlike. Den som varit utomlands ansågs på sätt och vis som en adelig vederlike. Hagberg Shaksp. 2: 348 (1847). särsk. (ett förr oftare begagnadt uttr. för att utmärka) den, som hade kunglig fullmakt o. var ställd under duellplakatet. Widegren (1788). Hållas för Adelig vederlike. Lagsaml. 1807, s. 456. — jfr HÖG-, O-ADLIG.
b) som tillhör l. utmärker adliga personer (motsatt FRIHERRLIG, GREFLIG). Adlig krona. De Adelige Hielmar. Uggla Her. 128 (1746).
2) som anstår adel. Dubble Måltijder och annat öfwerflödh, som mera äre Förstligen än Adeligen. Brahe Oec. 64 (1585). Adlige Dygder. Stiernhielm Herc. 485 (1668). Adel utan adeliga seder. Höpken 1: 7 (1767). Adelskap är .. en heder då det är förenadt med ett adligt uppförande. Rosenstein 1: 120 (1787).
Spoiler title