SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AH a4 (kort), äfv. ah4; l. a4 (långt), äfv. a4h; l. a4, äfv. a4h (jfr anm. 1:o samt Almqvist (1842)); interj. l. (mera sällan) sbst. n.; best. ah'et; pl. =.
Ordformer
(a C. F. Dahlgren (se I 4), Tamm Etym. ordb.)
Etymologi
[fsv. a med kort vokal, sannol. en i obetonad ställning uppkommen biform till fsv. a med lång vokal (nysv. Å(H)), af *ah, den urn. motsvarigheten till fht. ah, mnt. ach (hvaraf ACK); jfr fsv. ah; jfr äfv. d. ah (med långt a), holl. ah, t. ah (såväl med långt som med kort a), eng. ah, fr. ah (med långt a); jfr äfv. lat. ah; se för öfr. Tamm Etym. ordb.]
— jfr AHA.
Anm. 1:o Uttalet kort a4 l. ah4 tillhör särsk. bet. 4; långt a4 l. a4h är det vanliga i bet. 2 o. förekommer därjämte rätt ofta i bet. 57, stundom i bet. 4; a4 l. a4h är det vanligaste i bet. 58 o. förekommer äfv. i 2. jfr: Vredesutropet Ah! (hvilket faktiskt höres som en enda kort vokal) är (i metriskt afs. gm medräknande af följ. paus) lika långt som det långdragna förvåningsutropet Ah! Wulff Värsbildn. 22 (1896). — I bet. 2 o. 5 förekommer rätt ofta hviskad vokal.
2:o Om man utgår från det nutida språket, är det måhända riktigast att efter vokalens olika uttal antaga trenne ah. I den äldre litteraturen träffar man emellertid talrika fall, där det är omöjligt att afgöra, hvilket uttal afsetts af den, som begagnat ordet, o. särsk. i följd däraf har det visat sig ändamålsenligast att här utan hänsyn till uttalet behandla alla formerna i en artikel.
3:o I ä. nysv. var ordet, som fortlefde från fsv., men sannol. påverkades af det t. (hos Luther i samma bet. som ach förek.) ah, ungefär liktydigt med ACK o. användes i sht i högre stil för att uttrycka starkare sinnesrörelser. Under inflytande från fr. ah, antagligen ock under fortsatt påverkan af t. ah, tillkommo senare nya anv., hvarjämte vissa af de äldre förändrades i den riktning, att ordet kom att utgöra ett svagare l. finare uttr. för känslan (se I 3 b anm., 4). De äldre anv. äro nu i allm. föråldrade (jfr anm. efter ACK; jfr äfv. Swedberg Gram. 100 (1722)).
I. interj. ss. uttr. för flere olika känslor l. sinnesrörelser; numera (utom i bet. 2) i sht för känslor l. stämningar af lättare l. mildare art. — särsk.
1)
a) (†) för klagan, vemod, sorg, ångest: ack, o. Mijn siel är suårligha bedröffuat ah herre hurulenge. Mess. B 4 b (1531); jfr 3. Ah min jemmer och hiertans sorgh. Jer. 10: 19 (Bib. 1541). En öfwerblifwen Quist / Vtaf Hin Stores, ah, then Swea hafwer mist! / Hin Store Gustafs Stam. Stiernhielm Fägn. (1643, 1668); jfr 3 a. Dens. Cup. Intr. 10 (1649, 1668). Ah vel (dvs. eller) ach är it ord, hwar med man gifwer någon klagan tilkänna. Spegel Gl. (1712). jfr: Nu hämdens ängel argt med glödda nycklar slamrar, / Att öppna ... ah! för mig ... de heta straffets kamrar. Lidner 1: 65 (1781). — i förb. Ah ve [jfr t. ah weh Luther]. Ah wee at wij så syndat haffue. Jer. kl. 5: 16 (Bib. 1541). Tob. com. B 1 a (1550). Eheu .. Ah, ah, wee. Lex. Linc. (1640). jfr: Ah wee migh nådighe Storfurste, .. här är förräderij för handen. Petreius Beskr. 2: 178 (1614). jfr AVI.
b) (†) för beklagande, medömkan: ve. Ah tig, usle Verd, tu måste boo i Strijd, / .. tå tu och syns ha frijd. P. Lagerlöf Vitt. 45 (1676).
2) (vanl. med långt a) för kroppslig(t) smärta l. lidande. Ah, hvad det gör ondt! Dalin (1850). Ah, hur det dock kan suga / I ådror och i leder. Bååth Vid allf. 52 (1884).
3)
a) (†) för saknad, längtan, önskan: ack. Ah at doch Ismael måtte få leffua. 1 Mos. 17: 18 (Bib. 1541). Ah att min Brodher ännu wore i Lijfwet. Schroderus Liv. 237 (1626). Ah, att .. jag finge lefva och se dem. Linné Sv. arb. 462 (1775). jfr: Ah hadhe iagh nu itt swerd j handenne, iagh skulle dräpa tigh. 4 Mos. 22: 29 (Bib. 1541).
b) (†) för bön, uppmaning: ack. Ah käre (bröder,) .. görer icke så illa. 1 Mos. 19: 7 (Bib. 1541). Ah tu himmelske Herre mild, / Werdiges skode och see här til. Svart Gensv. G 1 b (1558). Ah prijsom Herran, och lofwom hans helga Nampn. Rothovius 4 Pred. C 6 a (1645); jfr 5. Swedberg Gram. Förspr. 28 (1722). — jfr: Esau sadhe, Jagh haffuer nogh min brodher, beholt thet tu haffuer. Jacob swaradhe, Ah ney, .. tagh min skenck. 1 Mos. 33: 10 (Bib. 1541).
Anm. I södra o. sydv. Sv. brukas ännu hvard. a(h) (med långt a l. a) för att inleda en uppmaning l. begäran l. ss. uttr. för maning, som åsyftar att väcka uppmärksamheten. Ah, gör det! Ah, kom hit! — jfr Å(H).
4) (vanl. med kort a; hvard.) för otålighet, önskan att slå bort en fråga l. invändning o. d., (mer l. mindre föraktligt l. harmset) afvisande, ovilja. Nå, hur går det med dina skulder? (Svar:) Ah, låt oss nu tala om något roligare! A, du kan inte kärna! Tag hit, skall jag visa dig! C. F. Dahlgren S. arb. 3: 273 (1828). Ah, var icke rädd. Almqvist Drottn. j. 161 (1834). Cavallin Lat. lex. (1871, under ah). Ah prat, det gör ingenting till saken. Hillman Sp. nov. 205 (1896). jfr: Ah bah! har du hört något så lafontainiskt? Almqvist A. May 36 (1838) [jfr t. ah bah]. — (†) En menniskia (var) besatt medh then fula (dvs. orena) andan, och han ropadhe, ah huad haffue wij medh tigh bestella Jesu Nazarene? Mark. 1: 24 (NT 1526; Bib. 1703: ach; öfv. 1883: ack).
5) (vanl. med långt a) för välbehag, tillfredsställelse, förtjusning, njutning. Ah, hvad det luktar godt! Med ett ”Ah!” af förtjusning utbredde fadren sina armar mot den herrliga utsigten. Bremer Hem. 2: 148 (1839); jfr II. Ah, så vackert! Dalin (1850). ”Ah — ändtligen!” .. I detta utrop låg uppfyllandet af en treårig, nu tillfredsstäld längtan — en triumf! Wettergrund II. 1: 81 (1880). jfr: (†) Ah huru wel, huru sant hafwer thenne .. mannen skrifwit. Swedberg Gram. 148 (1722); jfr ACK 4. — (mindre br.) uttr. för glädje: ack. Ah, hvad det gläder mig att återse dig! Dalin (1850).
6) (vanl. med långt a) för (verklig l. låtsad) öfverraskning l. förvåning. Hennes verkligen strålande skönhet .. väckte ett allmänt ”ah!” af öfverraskning och beundran. Bremer Hem. 1: 257 (1839); jfr 5 samt II. Månn' jag drömde nyss? / Hvem har min taflas dager så behandlat? / Ah! Morgonsolen med en féisk kyss / Har väckt till lif, belyst, har allt förvandlat. B. E. Malmström 6: 208 (1845). jfr: En gång kom en plötslig vindstöt så häftig att, innan man hann säga: ah! låg alla våra tält på marken. Kræmer Orient. 354 (1866). — ungefär liktydigt med AHA, JASÅ. Konungen öppnade ett nytt bref. ”Från Ugglas! Ah, få se hvad han har att berätta”. Crusenstolpe Mor. 3: 239 (1841).
7) (vanl. med långt a; mindre br.) för plötslig erinring. Ah, det var sant det .. jag hade så när glömt det. Blanche Bläckst. 43 (1844). Dens. Stockh. 19 (1845).
8) [jfr fr. ah] (med långt a; numera föga br.) för inläggande i allm. af ett visst eftertryck i ett yttrande. Ah, min fru, tro ej det. Dalin (1850).
II. sbst. Lönnberg Syrend. 255 (1888). — särsk. (†) motsv. I 1. (I detta bref) war .. scriffuit Klaghan, Ah och Wee. Hes. 2: 10 (Bib. 1541). Therföre moste .. ymkelig låt och gråt, tiutande och jemrande, ah och klageligit we oss vpweckia. Swedberg Bet. Sver. ol. 4 (1710).
Spoiler title