SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALERT alær4t, adv. (nu obr.) l. adj. l. sbst. r.; ss. adj. n. =; ss. sbst. best. -en.
Etymologi
[af fr. alerte, ä. fr. allerte, à l'airte, af it. all'erta, eg. på vakt, användt äfv. ss. adj. o. sbst.; af erta, högt ställe, eg. p. pf. f. af ergere, lat. erigere, uppresa; jfr t. alert, adj.; eng. alert, adv., adj. o. sbst.]
1) (†) adv.: på sin (osv.) vakt. Fiendens .. (afsikt) ähr .. (att) hålla oss allairt ved Marienburg. P. Brahe i Oxenst. brefv. 3: 491 (1635).
2) (numera föga br.) adj.: vaksam, vaken, rask, liflig, pigg. M. Durell enl. LUHist. 1: 66 (1672). Swedberg Schibb. 249 (1716). Wenström (1891).
3) (numera knappast br.) sbst.: mil. signal l. tecken för ngn att vara på sin vakt l. att hastigt utrycka. Sehmann Fr.-sv. ordb. 12 (1842). Allerte. Tj.-regl. 2: 273 (1858).
Spoiler title