SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLOD alω4d, n.; best. -et; pl. -er; l. (oftare) ALLODIUM alω4dium l. 0302, n.; best. -iet, i best. anv. äfv. utan slutart.; pl. -ier.
Ordformer
(allode Botin Hem. 2: 4 (1756, 1789))
Etymologi
[af t. allod o. allodium; jfr fr. (franc-)alleu; af mlat. alodis o. allodium, af ett ffrankiskt *alôdis, motsv. ett fht. *al-ôd, af al, all, o. *ôd, egendom; jfr fsachs. ôd, egendom, fsv. öþer, isl. auðr, sv. (Uppsala) öde; jfr Loccenius Lex. 113, 178 (1674)]
egendom, särsk. jordagods, som innehafves (skattefritt) med full eganderätt, i motsats till län; odaljord.
a) i fråga om feodala förh. i andra länder. Den jordlott, hvar och en (german) vid dessa delningar af det (under folkvandringarna) eröfrade landet fick, kallades hans allod. Strinnholm Hist. 1: 544 (1834). Dalin (1850). Egare af allodier gåfvo sig (under fortgången af medeltiden) såsom vasaller under mäktiga beskyddare, i det de åt desse öfverläto eganderätten till sin jord. Hammarstrand i NF (1875). jfr Dalin Hist. 1: 203 (1747).
b) oeg. i fråga om sv. förh.: frälsejord, som innehafves med full eganderätt; särsk. om en släkts gamla arfvegods. Egentliga allodialförläningar förekomma ganska få, men deremot medgafs det från 1641 att genom köp förvandla Norrköpings beslutsgods till allodier. Odhner Sv. inre hist. 77 (1865). jfr: Ordet allodium i betydelse af fast egendom, arfvegods, motsvaras af det svenska ordet odal, odaljord och nyttjades hos oss såsom dermed liktydigt. Kinberg i NF 1: 494 (1875).
Spoiler title