SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLVIS al3~vi2s (a`llvis Weste), adj. -are (then allwijsaste. Muræus 2: 241 (1648); gradf. dock föga br.). adv. -T.
Etymologi
[af ALL o. VIS, adj.; jfr d. alviis, holl. alwijs, t. allweise]
som förstår allt; oändligt vis; i sht med afs. på Gud. (Gud) såsom en allwijs Gvdh .. weet hwadh osz nyttigt och tienligit är. Rudbeckius Kon. reg. 43 (1614). (Minerva) är aflat och födder af Iovis, thet är, then Högste Allwijse Gudhs Hierna. Stiernhielm Arch. Dedic. A 2 a (1644). Al-wjse Skapare! Spegel Guds verk 38 (1685). Effter .. (Kristus) war en Gud, war Han alwis, och kunde i then wisdomen intet wexa. Swedberg Sabb. ro 434 (1688, 1710). Med högmod af et halflärdt vett / En Allvis styrelse han nekar. G. F. Gyllenborg 2: 145 (1795). Att den Högste behagat, efter sitt allvisa råd, hädankalla N. N. Handb. 1811, s. 22. Betänk, att .. / Inför den höge Dionysos' tempelmör, / Du står och genomskådas af en allvis blick. Stagnelius 1: 274 (1822). — särsk.
a) den Allvise ss. benämning på Gud. Linné Vestg. 78 (1747). Jag arma mull! som vill vara visare än den Allvise. Wallin 1 Pred. 1: 127 (c. 1830).
b) i hyperbolisk l. ironisk anv. Den första tyska (professor) .., som kungör att han funnit den absoluta kunskapskällan och druckit sig allvis derur. Leopold 4: 297 (c. 1820).
Spoiler title