1) [jfr t. ein instrument anspielen] (enst.) anslå, slå an.
a) med afs. på ackord l. melodi, tr.; i bild. Rec(ensenten) har funnit detta värde (dvs. den latinska verskonstens poetiska värde) så ringa, att han trott sig böra anspela upptakten till en grafsång öfver nämnda Sånggudinna. Genberg i SKN 1843, s. 33 a.
b) med afs. på ton, intr. med prep. på; i bild. Huru kan stämningen undgå att nedsjunka i entonighet, då den så ofta anspelar på samma ton ..? Genberg 1: 29 (1863).
c) bildl., med afs. på känsla, tr.: göra intryck på. Samma ord och samma meningar kunna i förändrad tonart anspela alldeles motsatta känslor. Genberg i SKN 1843, s. 35 b.
2) [jfr t. auf etwas anspielen, äfvensom lat. alludere alicui rei] hänsyfta l. häntyda (på ngt); jfr ALLUDERA a. Med dessa ord anspelade han på en af motparten framkastad invändning. Hans yttrande anspelade på ett allmänt bekant ordstäf. Tranér Anakr. 143 (1833). På hårda och snöda domar .. ser man henne (dvs. fru Nordenflycht) stundom anspela. Atterbom Siare 2: 296 (1843). Horatius .. anspelar (i Epist. II. 1: 23—27) på en verklig gammal folktro. Lysander Rom. litt. 20 (1858). — (föga br.) med att-sats, angifvande anspelningens innehåll: antyda, insinuera. Äfven anspelades, att den (dvs. utnämningen af De Geer till president i Göta hofrätt) härledde sig från en beräkning att framdeles kunna få en justitiestatsminister af hög börd. De Geer Minnen 1: 144 (1892).
3) [jfr t. anspielende wellen, äfvensom lat. undæ alludentes] (†) eg.: lekfullt beröra l. närma sig; slå mot. Dher (näml. på vallen) hwar som Watten anspeeler måste man giöra af Widior en lijten Järdesgård parallel med doceringen. Smoll Fortif. 30 (1693).
