APPROPRIERA ap1rωprie4ra, äfv. -ro- l. -rå-, l. 01—, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, APPROPRIATION ap1rωpri1atʃω4n, äfv. -ro- l. -rå-, l. -aʃ-, l. 010—.
Etymologi
[jfr t. appropriieren, fr. approprier, af lat. appropriare, af ad, till, o. proprius, egen (jfr PROPER, PROPRIE-BORGEN); jfr äfv. eng. appropriate]
1) (mindre br.) göra (ngt) till (sitt) eget l. till sin privata egendom; förvärfva ensamrätt till (ngt), monopolisera; taga i besittning. Swedberg Schibb. 250 (1716). Appropriera, tillegna, eller tillskansa. Pfeiffer (1837). Den historiska gången af jordens appropriation för mänskliga ändamål. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 389 (1893).
2) [jfr fr. approprier] (numera föga br.) afpassa, lämpa, ackommodera. Bothen approprieras til personernes constitution. Schmedeman Just. 444 (1665). Ortens beskaffenhet .. hwar efter alt måste lämpas och adproprieras. Därs. 740 (1681). Biberg († 1827) hos Grubbe Fil. ordl. — (†) med indirekt obj. RARP V. 2: 342 (1655).
