SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARA a4ra l. 32, f.||ig. l. r.; best. -n, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. (mindre br.) -or l. aras (F. A. Smitt i NF (1876)) l. araer (C. Nissen i Sv. tidskr. 1895, s. 501) a4raer l. 302. Anm. I st. f. pl. af d. o. användes vanl. pl. af ssgn -PAPEGOJA.
Ordformer
(arras Ödmann (1800))
Etymologi
[jfr t., eng. o. nylat. ara, efter tupispråkets arara, ett namn som utgör en härmning af fågelns skrik]
zool. benämning på (individ af) en i östra Sydamerika inhemsk grupp af långstjärtade papegojor, utmärkt bl. a. gm kraftig näbb, mycket utskuren underkäke, långa tillspetsade vingar o. stark färgprakt i fjäderbeklädnaden; Ara Briss. Den blå och gula Arras. Ödmann Stedmans dagb. 84 (1800). Scheutz Naturh. 92 (1843). Makao, eller den röda Ara, .. är en ståtlig fogel af nära 3 fots längd, hvaraf stjerten likväl utgör mer än 1 fot. Brehm 2: 242 (1875). De egentliga Ara's .. äro öfvervägande tecknade med rödt. F. A. Smitt i NF (1876). Arans sträfva skrik. Hirn Förstud. t. konstfilos. 28 (1896).
Ssg: ARA-PAPEGOJA30~1020. = ARA. Från äldsta tider synas indianerna hafva haft fångna arapapegojor omkring sig. Brehm 2: 242 (1875).
Spoiler title