SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ASSONERA as1one4ra, äfv. as1å- l. as1ω-, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ASSONANS.
Etymologi
[efter t. assonieren, fr. assoner, sannol. af sp. asonar, motsv. lat. assonare, ljuda mot, af ad, till, mot, o. sonare, ljuda (jfr SONANT)]
metr. bilda assonans. V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 551 (se under ASSONANS 1). Således assonera ”lynne” med ”tycke”, ”tackom” med ”hallon”, ”undan” med ”gungar”, o. s. v. Almqvist Sv. spr. 221 (1840). I (det isl. versslaget) drottqväde .. skulle .. ett assonerande stafvelsepar finnas i hvarje versrad. F. Läffler i NF 1: 1230 (1876). Å. Munthe i Ord o. bild 1894, s. 105. — i p. pf.: som innehåller assonanser. Assonerad prosa. Wulff Rytm 15 (1893).
Spoiler title