ASTATISK asta4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. astatisch, eng. astatic, efter fr. astatique, af gr. ἀ privativum o. fr. statique, adj., af gr. στατικός, som bringar ngt att stå stilla (se STATISK); ss. term infördt (1820) af fransmannen A. M. Ampère]
fys. (o. tekn.) om magnetnål, elektrisk strömledare o. d.: som ej af jordmagnetismen bringas att intaga en bestämd riktning; som är befriad från jordmagnetismens inflytande. Upphäfves jordmagnetiska kraftens verkan på en magnetnål, så blifver hon astatisk, d. v. s. i jemnvigt i hvilken ställning som helst. Fock Fys. 539 (1855, 1861). Man begagnar (för galvanometrar) .. ett s. k. astatiskt system af två magneter .., där strömmen blott eller hufvudsakligen inverkar på den ena. 2 Uppf. b. 2: 415 (1901). — i utvidgad anv. Astatisk kallas en centrifugal-regulator, då kulorna för en bestämd vinkelhastighet förblifva i jemnvigt i hvilken ställning som helst. Tekn. tidskr. 1873, s. 59.
