AFYTTRA a3v~yt2ra (a`fyttra Weste), v. -ade (se för öfr. YTTRA). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE.
1) med personsubj.: göra sig af med, afhända sig.
a) med afs. på fast o. lös egendom, handelsartiklar osv.: sälja, försälja. Hafva något att afyttra. Ihre Gl. (1769; om varor). Så at de Svenske handlande måtte kunna afyttra desse varor på Utrikes orter til lika pris .. med andra Nationer. SP 1778, s. 66. Frihets-Bref för Hasliboer, att afyttra sin fasta egendom. Nicander Minnen 1: 207 (1831). Smöret och osten afyttras till staden. Palmblad Norge 93 (1846). Verket (dvs. Dahlbergs Suecia) var ursprungligen ej ämnadt till afyttring, utan till present åt främmande makter. NF 15: 865 (1891).
b) (föga br.) i annan anv.: afstå, uppgifva. De .. personer, som af nöd eller till försoning för brott afyttrat sin anborna frihet, .. blefvo trälar. Järta V. skr. 1: 215 (1832).
2) (föga br.) med saksubj.: gifva (ngt) ifrån sig; utsända, utsläppa. Tvenne (särskilda) blommor, som växa .. i samma jordmån och ur honom hemta samma näring, omarbeta henne .. och afyttra henne, såsom ljufva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter. Rydberg Ath. 35 (1859, 1866). Luren har ej många särskilda toner att afyttra och kan ej heller användas till varierande jagtsignaler. Lindholm Sibbo 59 (1890).
