SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1899  
BARBERA barbe4ra, äfv. -e3ra2 (barbe´ra Weste; barbèra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(balbera Dähnert (1746), Lind (1749, under balbieren; jämte barbera))
Etymologi
[jfr d. barbere, balbere, af t. barbieren, balbieren; jfr holl. barbieren; se för öfr. följ.]
(numera med ngt hvard. l. skämtsam anstrykning) i sht om barberare: raka (en person, ngns skägg osv.); refl. äfv. med bet.: låta raka sig. Serenius (1734, under barb). Om någon Fältskär vil betjena en Troupp .. med barberande, .. anmäle (han) sig. SP 1780, s. 832. Barbera en person. Låta barbera sig. Dalin (1850). En fattig fan, som springer och barberar, / som af sin nästas skäggvext existerar. Sturzen-Becker 4: 240 (1862). Lundell (1893).
Ssgr, se anm. till ssgrna med följ.
Spoiler title
Spoiler content