BESTRÄNGA besträŋ4a, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[af BE- o. STRÄNG l. STRÄNGA; jfr d. bestrenge, äfvensom holl. besnaren, t. besaiten]
(i skriftspr., mindre br.) förse med sträng(ar), spänna sträng(ar) på, stränga; i sht i p. pf. Det hagel af pilar, / Stridande Parter strö ifrån besträngade bågar. Adlerbeth Buc. 118 (1807, 1814). Små fioler, besträngade med tagel. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 129 (1865). Alla smärre instrument äro derför (dvs. för att öka tonernas styrka) dubbelt besträngade (tvåkoriga). Uppf. b. 2: 509 (1873). — i bild. Förrän, till skaldesång, min luta jag besträngar. Bellman 5: 357 (1773). Ridderstad 1: 382 (1855).
