SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1907  
BETIS beti4s, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta stafvadt på franskt vis bêtise)
Etymologi
[jfr t. betise; af fr. bêtise, af bête (se BEST o. BET, sbst.7) i bet. dumhufvud, dumbom)]
(föga br.) dumt yttrande, dum handling, dumhet, dumt streck; jfr SOTTIS. Säga, göra betiser. Bland vildfrämmande är jag stum eller säger endast betiser. Tegnér 5: 311 (1823). Pfeiffer (1837). Styra riken och vara blind, det är ju ridikylt, icke sannt? .. medgif att det vore en bétise, en sottise! Topelius Fält. 4: 363 (1864). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1904).
Anm. ”Betis” är i allm. ett sådant yttrande l. en sådan handling, som röjer en för vederbörande rent af komprometterande brist på intelligens l. ock som beror på en fullkomlig själsslöhet för tillfället; ”sottis” är däremot (i sin mot betis närmast svarande bet.) af jämförelsevis oskyldigare art.
Spoiler title