SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1909  
BILABIAL bi1labia4l, stundom bil1-, äfv. bilab1-, äfv. bi3~labia2l, adj. l. sbst. r.; adv. -T; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. bilabial, af bi- (se BI-, prefix2) o. lat. labialis, adj. till labium, läpp (se d. o.)]
språkv. motsatt DENTILABIAL l. LABIODENTAL; jfr LABIOLABIAL.
I. [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] adj., om språkljud: bildad medelst den ena läppens artikulation mot den andra. (M) före f och v bildadt labiodentalt, icke bilabialt. Noreen Fryksd. ljudl. 88 (1877). Den bilabiala frikativan (ƀ). A. Kock i Arkiv f. nord. fil. 5: 89 (1889). Noreen Vårt spr. 1: 382 (1905).
II. sbst.: språkljud bildadt medelst den ena läppens artikulation mot den andra, helläppljud. J. A. Lundell i Landsm. I. 2: 21 (1879). Helläppljud (bilabialer). Underläppen ansättes emot öfverläppen. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 109 (1885). Brate Sv. spr. 6 (1898).
Spoiler title
Spoiler content