SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÄGDE l. BLIGD, r. l. m.; pl. -ar.
Ordformer
(blägde Lex. Linc.; blegda Ullenius; blegdar (pl.) Växiö rådstur. prot. bligd Wollimhaus Syll. (1649; under cuneolus), Dict. Hamb. (1700))
Etymologi
[sv. dial. bläjde, bligd m. fl. former; jfr ä. d. blej, isl. blegði, nor. dial. blegg, blei, bløyg, bildade, delvis på olika afljudsstadier o. med växlande suffixformer, till roten i germ. *bleṷṷan, slå, got. bliggwan, fht. bliuwan, nht. bleuen; jfr E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 7: 167 (1891), Falk o. Torp Etym. wb. (1910; under blei)]
(†) liten vigg l. kil (af trä); särsk.: liten träkil afsedd att slås i ändarna af ekrarna i ett hjul för att fästa dem vid hjullötarna. Lex. Linc. (1640; under cuneolus). Dee (hafva) .. upbårat naglarne på ståckarne, (o.) giort dem lösa; men då Byfogden skulle visitera, hafwa dee slagit .. blegdar i hohlen, att det intet synas skulle. Växiö rådstur. prot. 27 mars 1723. En blegda af ett vagnshiul. Ullenius Röthm. § 17 (1730).
Spoiler title