CHARM ʃar4m, r. (m. G. Dalin(1871), Wenström(1891); f. Lindfors(1815)); best. -en; pl. (i bet. 1 a o. 2) -er40 l. 32.
Ordformer
(scharm Thorild Bref)
Etymologi
[jfr t. charme, m., af fr. charme, m., trolleri, förtrollning, tjuskraft, (i pl.) behag, af lat. carmen, sång, trollsång; jfr CHARMERA]
1) förtrollning, egenskap(en) att verka förtrollande l. intagande l. fängslande, behagfullhet, tjuskraft, tjusning. Thorild Bref 93(1783). Almqvist Am. H. 1: 52(1840). Den melankoliska charmen och den djupa själfullheten i Duses spel och blick. PT 1902, nr 239, s. 3. (Geijers bref)äga .. omedelbarhetens hela charme. H. Schück i Sv. mem. o. bref 7: IX (1903). — särsk.
a) (†) i pl.; närmande sig bet.: försök att förtrolla l. tjusa, koketterier. Ljufva grep, at mera fånga, / Nya Charmer, kärlig strid, / Öfvas aldrig sen, för många, / Hela Äktenskapets tid. Nordenflycht QT 1746—47, s. 74.
b) predikativt i förb. det är en charm o. d., det är en lust, det är förtjusande. Palmfelt Vitt. 270(1738). Ja, när det (dvs. ölet) är bastant, så är det just en charm. Bellman 1: 174(1771). Böljan brusar, tacklet gnäller, / flagg i topp! saluten smäller, / blixt och dunder! hvilken charme! Sturzen-Becker S. arb. 6: 140(1868). Det var i yngre dagar en charme att sjunga dem (dvs. Wennerbergs buffatrior) tillsammans med en så musikalisk tenor. C. R. Nyblom i Ord o. bild 1900, s. 10.
2) [jfr fr. il commençait à trouver des charmes dans sa personne] (numera föga br.) konkretare: förtjusande l. behaglig egenskap osv. (hos ngn l. ngt); behag, grace, täckhet; särsk. i pl. om hvarjehanda fängslande (individuella) smådrag i sht hos kvinnor: täckheter, (yttre) behag (se d. o. II 4); äfv. konkret, om kroppsformer. Dalin Arg. 2: 333(1734, 1754). Man kan ej större charmer upfinna (dvs. uppleta), / Än hos Clarice och hos Lisette. Dens. Vitt. 4: 339(c. 1745). O, Mine Herrar! då J så häftigt söken de flyktiga behagen af ett Ansigte, hvad är Ert värde att J så litet kännen och beundren charmerna af en Menniskosjäl? Thorild 2: 92(1784). Hennes charmer vissnat bort. A. G. Silfverstolpe Skald. 177(1810, 1814).
