CIRKUMFLEKTERA sir1kumfläkte4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. circumflectieren, äfvensom eng. circumflect; af lat. circumflectere, cirkumflektera, af circum (se CIRKUM-) o. flectere, böja (jfr FLEXION, REFLEKTERA). — jfr följ.]
språkv. uttala (en stafvelse l. ett vokaliskt ljud) med cirkumflex; äfv.: förse (ett ord l. en stafvelse osv.) med cirkumflextecken; om språk, dialekt osv.: använda cirkumflex. Gumælius Passow (1841, under περισπάω). Linder o. Walberg (1862). Cavallin Lat. lex. 1: 607 (1873). Circumflekterande (bygde-)mål med bortfall af det ljudsvaga (ändelse-)e och öfverflyttning af dess aksent på rotstafvelsen. J. A. Lundell i Landsm. I: 136 (1879). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Cirkumflekterad accent, cirkumflex. Circumflecteradt uttal. Cavallin Lat. lex. 1: 607 (1873). Den cirkumflekterade stavelsen. J. V. Lindgren i Landsm. XII. 1: 12 (1890).
