publicerad: 1904
CIRKUMFLEX sir1kumfläk4s, sällan (jfr Lyttkens o. Wulff Utt.) 30~2 (circumfle´x Weste), sbst. o. adj.; ss. sbst. r. (m. Weste, Dalin (1850), Lundell); best. -en; pl. -er (-ar Livijn Lifb. 61 (1810; i bet. I 2 d)).
Etymologi
[jfr t. o. eng. circumflex, fr. circonflexe, af lat. circumflexus, adj., eg. p. pf. af circumflectere (se föreg.), i grammatisk bet. en öfvers. af gr. περισπώμενος, eg.: ”kringdragen”, cirkumflekterad, f. ἡ περισπωμένη (näml. προσῳδία), cirkumflex]
I. sbst.
1) språkv.
a) benämning på ett kvantitets- o. accenttecken, vanl. af formen ^ l. (i sht för gr.) ~, ̑, som i vissa språk användes för att utmärka än vokallängd, än ett särskildt slag af accent (tvåspetsig); i språkvetenskapliga skrifter i sht för att utmärka exspiratoriskt tvåspetsig l. musikaliskt sammansatt accent. Sommelius Gr. gram. 28 (1759). Weste (1807). Circumflex .. är i Grekiskan, Spanskan och Fransyskan ett accenttecken för en stafvelses uthållning. Conv.-lex. (1821). Circumflex (^) brukas öfver öppet o i några från fransyskan lånade ord, såsom Rôl, Dôm. Enberg Sv. spr. 333 (1836). NF 1: 74 (1875). J. V. Lindgren i Landsm. XII. 1: 13 (1890).
b) benämning på de accentformer för hvilka det nämnda tecknet står ss. beteckning; i sht om den exspiratoriskt tvåspetsiga o. den musikaliskt sammansatta accenten, äfv. kallad bruten l. sammansatt accent. Eg. cirkumflex ^ låter vokalen under uttalandet sjunka från kvinten till grundtonen. Noreen Fryksd. ljudl. 5 (1877). Kock Akc. 1: 29 (1878). Lundell i Landsm. I: 143 (1879). Stigande cirkumflex .. Fallande cirkumflex. A. Noreen Därs. 297. Uttala med cirkumflex. Björkman (1889). Musikalisk cirkumflex hava (i Skuttungemålet) ord med expiratorisk cirkumflex. E. Grip i Landsm. XVIII. 6: 16 (1901).
2) i oeg. anv.
a) (†) i uttr. i cirkumflex, dvs. i dubbel böjning. Bindan 8 .., af dess likhet med denna ziffra så kallad, .. anlägges i cirkumflex. Brandenburg Bind. anlägg. 24 (1790).
b) (föga br., skämt.) i uttr. ha en cirkumflex på näsan, dvs. hafva buktad näsa.
c) (knappast br., skämt.) böjning, nick. Derpå bockade han sig för flickorna .. och gjorde med hufvudet en oändligt artig men föga märklig cirkumflex för oss. Zedritz Turk. mus. 76 (1835).
d) (knappast br., skämt.) näsknäpp. Den som intet vill tro mig, är en lymmel, hvarom jag skall öfverbevisa honom genom en cirkumflex på näsan. Livijn Lifb. 60 (1810).
II. adj. [jfr det af ä. grammatiska förf. använda lat. accentus circumflexus] språkv. i uttr. cirkumflex accent, intensitet osv.
a) (föga br.) i fråga om kvantitets- o. accenttecknet ^ l. ~, ̑; jfr I 1 a.
b) (mindre br.) i fråga om de accentformer för hvilka det nämnda tecknet användes ss. beteckning; jfr I 1 b. (Stafvelseintensiteten är) Circumflex (bruten eller ”sammansatt”), då intensiteten, efter att hafva märkbart minskats, mot slutet af stafvelsen åter i någon mån ökas. Noreen Modersm. pros. 12 (1897). Ord, som isolerade ha grav eller cirkumflex akcent. G. Kallstenius i Landsm. XXI. 1: 60 (1902).
Ssgr: (II) CIRKUMFLEX-ACCENT103~, sällan 300~02. (mindre br.) Tamm 131 (1895). —
(I 1) -TECKEN~20.
Spoiler title
Spoiler content