SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
DEKLAMATION dek1lamatʃω4n l. de1-, l. -aʃ-, äfv. 01— (declamatio´n Weste), r. (f. Dalin (1850), Lundell; m. Weste); best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (E. Schröderheim (1788) i Bref rör. teat. under G. III 55 m. fl.); pl. -er. Anm. I ä. tid nyttjas ordet med fullständig latinsk böjning. RA 3: 33 (1593).
Etymologi
[jfr t. deklamation, eng. declamation, fr. déclamation, af lat. declamatio, vbalsbst. till declamare (se DEKLAMERA)]
vbalsbst. till DEKLAMERA; vanl. (mer l. mindre) konkret. — jfr PREDIKO-, PREDIKSTOLS-, TEATER-DEKLAMATION m. fl.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (förr) till DEKLAMERA 1: (efter konstens regler affattad) högstämd oration; talöfning; stundom närmande sig bet.: konst(en) att tala, vältalighet. (Drottning Katarina,) hwilkes Margfalliga dygder een besynderligh (dvs. särskild) declamation och ährepredikan behöffde. Svart Är. 71 (1560). Idkeligha öffningar mz Läsande och skrifwande, Disputatzer och Declamationer. L. P. Gothus Archomen. 50 (1630). Itt Argument (dvs. ämne), ther om man gör en declamation. Lex. Linc. (1640; under thema). Deklamation om kärlekens verkningar. L. Hammarsköld (1803) enl. Hjärne Dag. f. drabbn. LXVI (titel på skrift). Äfven uti Deklamation, eller att tala offenteligt, anstälde de (dvs. romarna) ofta öfningar. Norrmann Eschenburg 1: 77 (1817). En Samling af öfningstal eller deklamationer .. tillägges vanligen honom (dvs. Quintilianus). Därs. 349. De tomma deklamationerna öfver abstrakta ämnen synas (omkr. 1725) upphört (vid Åbo universitet) eller också ej ansetts förtjänta af att tryckas. Heikel Filol. 183 (1894).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] till DEKLAMERA 2: retorisk l. patetisk l. onödigt omständlig l. häftig l. våldsam framställning; uppstyltadt l. affekteradt l. högtrafvande patos; tomt ordprål, frasmakeri, svammel; i pl. äfv.: tomma fraser, konstlade uttryckssätt, utgjutelser, haranger. Met thette (nu föreslagna) säät (att predika) bliffuer man jw aldelis wid Texten, och bliffue månge onöttorfftige amplificationer och declamationer theregenom forschonede. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). (Ungdomens långsamma inhämtande af vetenskaperna beror därpå), att de på ett så tvunget, mörkt och vidlyftigt vis varda uttolkade, nämligen med långa latinska deklamationer. Hernlund Sv. skollagstiftn. hist. 1: Bil. 3: 44 (c. 1720). (Det) förböds dem (dvs. prästerna) strängligen, at uphitsa den allaredan oroliga Allmogen, med häftiga declamationer. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 33 (1766). SP 1780, s. 961. Svagheten (finner alltid) .. i det Höga obegriplighet, och i den starka känslan declamation! Thorild 2: 48 (1784). En mängd toma och tröttande declamationer. B. Höijer i Litt. tidn. 1795, s. 377. Den Danske Herr Wernings .. piece, är idel declamation af intet värde. Porthan Bref t. Calonius 223 (1795). Ett socialt förhållande, som är så djupt rotadt (som slafveriet), .. tål att tala om med annat än deklamationer. Vinterbladet 1853, s. 68. Prinsen rekapitulerade alla sina gamla klagopunkter, hvilket gaf anledning till vidlyftiga deklamationer. C. W. Bergman (1857) enl. Kindblad. Det var mycket pathos i hans (dvs. C. P. Hagbergs) föredrag och mycket deklamation. Ahnfelt Stud.-m. 2: 235 (1857). Ni skall förskona mig från alla slags salvelsefulla deklamationer. Rydberg Frib. 496 (1857, 1866). En talare genomgick förslaget på ett verkligen sakligt sätt, utan fraser och deklamation. PT 1907, nr 257 A, s. 2. — särsk.
a) i öfverförd anv.; jfr DEKLAMATORISK 1 b. Man leddes vid all tyngd och stelhet, all uppstyltad och ihålig deklamation och begynte söka sig åter till natur och frihet. Romdahl Porträttmål. hist. 83 (1907; i fråga om porträttmåleri). SvD(L) 1908, nr 84, s. 4.
b) [jfr fr. déclamation contre] till DEKLAMERA 2 a β. Lord Georg Gordon, .. bekant för sina eviga declamationer emot Catoliquerna. SP 1780, s. 417. jfr: De flera deklamationer, som en viss klass af litteratörer i vår tid med en ensidig ifver rigtat mot den rimmade alexandrinska versen. G. G. Adlerbeth (1811) enl. Ljunggren SAHist. 1: 289.
3) till DEKLAMERA 3: (konstnärligt) föredragande, (konstnärlig) uppläsning l. föredrag l. recitation (af vers l. prosa); ofta närmande sig bet. föredragningssätt l. föredragningskonst; jfr DEKLAMATORIUM 1. (Recitativerna i operan tycktes böra vara) på en gång tjenliga till deklamationen och icke hinderliga för aktionen. G. J. Ehrensvärd (1777) hos Dahlgren Sthms theatr. 53; jfr 4. Det är mig obegripeligt .. att man ej inrättar Sällskaper för Declamationen. Thorild 2: 72 (1784). Hans (dvs. skådespelaren Björns) hårda och nog outrerade declamation i första Scene. A. N. Edelcrantz (1789) i Bref rör. teat. under- G. III 115. Man säger god eller elak deklamation. Envallsson Mus. lex. (1802). En naturlig, men efter olika ämnen afpassad och lifgifvande declamation. Försl. t. skolordn. 1817, s. 125. Med en god deklamation tänker jag att det (dvs. poemet Fågelleken') skulle väl låta höra sig. Tegnér 6: 32 (1826). Hennes (dvs. skådespelerskans) långa berättelse i tredje Akten, der hennes declamation på åtskillige ställen är falsk. Tidn. f. teat. o. mus. 1836, 27 febr., s. 2. Skaldestyckets rörande innehåll och Julias själfulla deklamation. Rydberg Ath. 133 (1859, 1866; uppl. 1876: föredrag). Deklamationen (var) eldig men utan all falsk patos. De Geer Minnen 2: 38 (1892). (N. N. lärare i) Deklamation (vid Musikaliska Akademiens konservatorium). Sv:s statskal. 1907, afd. 849. — särsk.
a) pregnant: uppstyltadt l. högtrafvande l. affekteradt föredrag (jfr 2). Det är svårt at säga Comediens Verser mera lätt, naturligt, utan all declamation, än de tvänne sistnämnde (dvs. aktörerna Hjortzberg o. de Broen) gjort. Kellgren i SP 1791, nr 263, s. 2. Detta sätt att blindt imitera en förebild som ledt till de ledsamma och tomma prestationer, hvilka karaktäriseras med uttrycken deklamation, att deklamera. Lange Tonbildn. 178 (1900).
b) i ngt utvidgad anv. Den mimiska Deklamationen (hos lapparna vid föredragandet af deras sånger) gränsade ibland till det sublima. Düben Lappl. 319 (1873).
c) konkret. Musiken i en komisk opera är .. icke evigt sammanhängande, som i operan, utan blandad med talande deklamation, på vers eller prosa. Envallsson Mus. lex. 237 (1802). (Recitativet) är .. en efter korta noter sjungen deklamation. Mankell Vägledn. 103 (1835, 1857); jfr 4.
Anm. Se anm. under DEKLAMERA 3.
4) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr. Eg. ett specialfall af 3] i sht mus. till DEKLAMERA 4: föredrag; diktion. Envallsson Mus. lex. 75 (1802). Den friare musikaliska deklamationen kommer till användande (vid föredragandet af ett recitativ). Bauck 1 Musikl. 2: 102 (1871). Fraseringen (skall enligt Randeggers sångmetod vara) fin och deklamationen tydlig och noggrann. Beyer Sångunderv. 42 (1887). (Sångaren) gaf i de mera dramatiska scenerna (af operan) till bästa rätt kraftig deklamation. SD 1907, nr 276, s. 8.
5) mus. till DEKLAMERA 5, om en kompositörs återgifvande i musikalisk form af en sångtexts rytmiska o. prosodiska egenart o. karaktär i öfrigt; äfv. konkretare: sätt hvarpå text o. musik harmoniera. (Gluck) hafva vi i synnerhet att tacka för en förbättrad declamation. Lundberg Mankell Harmonia 26 (1833). (Kompositören Lullys) noggranna musikaliska deklamation. NF 10: 243 (1886). Tonens fullkomliga uppgående i ordet, melodins absoluta afhängighet af dikten — m(ed) a(ndra) o(rd) musikalisk deklamation. Wegelius Mus. hist. 139 (1892). Mot deklamationen (i Pacii Vårt land') .. kunna anmärkningar göras. K. Flodin i J. L. Runebergs hundraårsminne 254 (1904). jfr: Vid sättning af musik till text är det af vikt att bådas deklamation sammanfaller, så att textens starka stafvelser komma på betonade och svaga på obetonade taktdelar. Bergenson Musikl. 81 (1903). — konkret. Äfven sångstämman har hos Bach intressanta och ädla momenter .., t. ex. i följande deklamation ... Bauck 1 Musikl. 2: 104 (1871).
Ssgr: (jfr 2) DEKLAMATIONS-FRAS1003~, äfv. 0103~2. Tomma och uppblåsta deklamationsfraser. Palmblad o. Hæffner i Phosph. 1810, s. 114.
(3) -INSTITUT~002. Fröken Fairfax hade genomgått ett deklamationsinstitut hemma i gamla Glasgow. Lindqvist Dagsl. 3: 120 (1904).
-KONST~2. särsk.
a) till 3 o. 4. Dahl Gram. gr. 126 (1809). Mankell Deklamation 2 (1862).
b) till 5. Norman Mus. upps. 182 (1884, 1888).
-LÄRARE~200. särsk. till 3.
-LÄRARINNA ~0020. särsk. till 3.
(3) -NUMMER~20. Utom violinmusik och sång bjöd programmet på ett par deklamationsnummer. En dikt .., hvilken blifvit ett länge omtyckt deklamationsnummer. Lundin G. Sthm 136 (1880). SD(L) 1908, nr 24, s. 7.
(2) -POMP~2. (tillfällig ssg) Atterbom Minnen 309 (1818).
-SKOLA~20. särsk. till 3. Teater- och Deklamationsskola är .. öppnad. DN 1894, nr 9035 A, s. 4.
(3) -STYCKE~20. Versifierade deklamationsstycken, sentensiösa, frasrika lärodikter. Hjärne Dag. f. drabbn. LIX (1882); jfr DEKLAMATION 2. (Man) har .. med skäl sagt, att de (dvs. A. Kiellands skådespel) äro deklamationsstycken, icke dramer. NF 8: 651 (1884). DN 1900, nr 10776 A, s. 3. —
-SÄTT~2. särsk. till 3. Leopold 5: 167 (c. 1825).
(jfr 2) -TAG(EN)~2. (hvard.) nästan bl. i pl. best. Hjalmar reste sig och gjorde en stor gest med handen. Daniel kände igen deklamationstagen från skolbänken och studentfesterna. Malm Brytn. 235 (1901). särsk. i förb. komma l. vara i deklamationstagen. Nu är han (l. har han kommit) i deklamationstagen igen.
-ÖFNING~20. Dalin (1850). särsk.
a) (förr) till 1. Höijer 3: 383 (c. 1810). Oratorieprofessorn (vid Åbo universitet) skulle (enligt Rothovii läsordning) .. anställa deklamationsöfningar med sina lärjungar. Heikel Filol. 31 (1894).
b) till 3. Wikforss (1804; under deklamationsübung). Dahm Skolm. 68 (1846).
Spoiler title