SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1909  
DEKREPIT dek1repi4t l. de1-, l. -pit4, i predikativ ställning oftare DEKREPITUS dekre4pitus, äfv. -e3pitus2, adj.
Etymologi
[jfr t. dekrepit, dekrepitus, eng. decrepit m. fl. former (se Murray). Formen dekrepit är lånad af fr. décrépit, af lat. decrepitus (af ovisst ursprung), hvilket ord direkt gifvit upphof åt formen dekrepitus. Jfr nylat. decrepita senectus, inom den ä. medicinen benämning på ålderdomens sista stadium, t. ex. Palmcron Sund. sp. 381 (1642), Westerdahl Häls. 460 (1764, 1768)]
(i sht i predikativ ställning) utlefvad, ork(es)lös, ålderdomssvag. Rossen är alldeles decrepitus och förfallen. C. F. Mennander (1776) hos Heikel Filol. 201. Tvänne taflor, hvaraf den ena föreställde en decrepit gubbe i strumpor och skor — den andra en jovialisk, blomstrande ålderdom i stora stöflar. Wadman Saml. 2: 163 (1835). Under ålderdomen, då han (dvs. Linné) redan var starkt nedsatt, sjuklig, ja till slut nästan dekrepit. Retzius i 3 SAH 22: 137 (1908).
Anm. Ngn gg förekommer ordet äfv. i substantivisk anv. [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.]. Blifna och födda decrepiter. Tegnér 6: 12 (1826).
Spoiler title
Spoiler content