SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1910  
DEMON, vid anslutning till biblisk l. kyrklig uppfattning (så i allm. vid bet. 2) demå4n, äfv. 4n; vid anslutning till antik l. hednisk uppfattning (så i allm. vid bet. 1 a, ofta äfv. vid 1 b o. 2 a) 4mon, äfv. de4mon, stundom demå4n l. 4n (rimmande med ton Nyberg 3: 202 (1842; i bet. 2 (l. möjl. 1)), rimmande med slån Karlfeldt Flora 55 (1906; i bet. 1), rimmande med mänskoson Ossian-Nilsson Orkester 99 (1907; i bet. 2). — ∪ Elgström 44 (c. 1810; i bet. 1), E. Sjöberg 130 (1821; i bet. 2), Hagberg Shaksp. 12: 163 (1851), Rydberg Faust 214 (1878), G. Fröding i Ord o. bild 1892, s. 353, alla dessa i bet. 1, Bååth Vagant. 31 (1906; se 2 a slutet) m. fl.);
m.||ig; best. -en 4nen, äfv. 4nen; pl. -er 4ner, äfv. 4ner (rimmande med regioner A. Kahl i Vid Carol. univ.:s andra sekularfest 12 (1868; i bet. 2)). — Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning. Dæmones eller the orena Andar. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 402 (1671, 1674).
Ordformer
(stundom, förr ofta, skrifvet dämon, förr äfv. dæmon. daimon Almqvist Törnr. b. 1: 60 (1839; i bet. 1); jfr Herrlin Snille o. själssjukd. 51 ff. (1903). daimonen (best. sg.) V. F. Palmblad i Poet. kal. 1812, s. 13)
Etymologi
[jfr t. dämon, eng. demon, fr. démon, lat. dæmon, af gr. δαίμων, urspr. (hos Homerus) om gudom i allm.]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] (i anslutning till lärda l. folkliga föreställningar i ä. o. senare tid) ss. person fattadt guda- l. andeväsen (af lägre ordning); jfr ANDE IV; ofta med epitet som närmare betecknar väsendet (jfr 2) l. verkningskretsen o. d. (Platos åsikt,) att menskliga själen, innan hon förentes med kroppen, förut som en demon lefvat i et saligt tillstånd högt öfver jorden i Empyreen. Franzén i LBÄ 27—28: 27 (1799). Man söker att (hos de unga flickorna) inplanta samma frugtan för kärleken, som för en elack Dämon. Elgström Frunt. 56 (1809); jfr 2. Jag är dygdens demon, / Hemligt sänd att dig beskydda. Dens. Vitt. 44 (c. 1810). Ehrenheim Phys. 18 (1822). (Tales) uppfyllde verlden med Demoner eller Själar. Conv.-lex. 4: 175 (1826). Dæmoner anse vi antingen för Gudar, eller ock för Gudars söner. Schröder Philos. hist. 1: 328 (1846; ur Sokrates' försvarstal). Civilisationen har redan gått ett betydligt steg fram bland ett folk, när dess dæmoner börja att truppa af. Lovén Folkl. 189 (1847). Andra stadiet af Lapparnes religiösa utveckling, dyrkandet af personliga naturmakter, demoner. Düben Lappl. 244 (1873). I natt är luftens demon vred. Rydberg Faust 214 (1878). Tron på demonerna såsom uppenbarelser af de aflidnes andar ingår i nästan alla naturfolks religiösa föreställningar. NF (1879). Gå ej bland olvonträ och slån, / då kvällens luft är ljum! / Där dväljs en underbar demon / i trädens dunkla rum. Karlfeldt Flora 55 (1906). De (dvs. de nämnda fåglarna) voro de heliga trädens makter eller dämoner. N. E. Hammarstedt i Fataburen 1908, s. 101. — jfr DÖDS-, LIK-, NATUR-, OLYCKS-, ORM-, SKÖRDE-, ULF-, VEDERGÄLLNINGS-, VEGETATIONS-DEMON m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] (vid framställning af antik uppfattning) om den (skydds)ande som tänkes följa hvarje enskild människa: genius; jfr ANDE IV f o. FYLGJA; äfv. om ande som följer en hel släkt, som styr o. leder dess öden. Dæmoner. Så kallas på Grekiska Genierne, eller människornas skyddsandar. Stridsberg Myth. lex. (1796). Norrmann Eschenburg 2: 70 (1818). Din demon, anden, som dig skyddar, är / Hög, ädel, dristig, oförliknelig. Hagberg Shaksp. 12: 163 (1851). Enligt Plato erhåller hvarje menniska vid födelsen en demon till ledsagare. NF (1879). Denne väldige demon, som följer vår slägt. Risberg Aischylos Agam. 51 (1890). — särsk. [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat., återgifvande gr. δαιμόνιον, som dock af Sokrates själf icke synes hafva fattats ss. ett personligt väsen, utan ss. en inre gudomlig röst l. instinkt] (numera mindre br.) om den skyddsande l. genius (det ”daimonion”) som enl. Sokrates' utsago varnade honom, då han stod i begrepp att begå ngt orätt. Om Socrats ängel, anda eller Dæmon .. äro hela böcker sammanskrefne. Lagerbring Hist. lit. 336 (1748; måhända att fatta ss. lat.). Hammarsköld Philos. hist. 1: 100 (1825). Andra .. hafva .. betraktat den Sokratiske dæmon, såsom samvete, eller det moraliska sinnets röst. Schröder Philos. hist. 1: 325 (1846). Mortensen Likt o. olikt 294 (1908). — jfr SKYDDS-DEMON.
b) [se under 2 a] om ande tänkt ss. inneboende i en människa (jfr 2 a). Det sitter en afundsam demon härinne i mitt bröst, som, när njutningen är till ända, frågar mig med en stämma, som går genom märg och ben: Aristokles, hvad blef i denna stund din verkliga behållning? Wikner Vitt. 7 (1863). jfr: Demonen (betraktades i antiken understundom) rent af såsom den vandrande ande, som tagit säte i människan och utgjorde hennes själ. 2 NF (1906).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., senlat. o. gr. (NT osv.). Anv., hvartill antydningar förekomma redan i profangr. (jfr Cremer Bibl.-theol. Wb (1886)), är delvis uppkommen ur 1 därigenom, att en polyteistisk religions (lägre) guda- o. andeväsen för en monoteistisk (i sht kyrklig) uppfattning blefvo onda makter] (i sht i anslutning till gammaljudiskt, bibliskt l. kyrkligt åskådningssätt) i speciellare bet.: ond ande; jfr DJÄFVUL. Man skratte icke .. däröfver, at jag icke .. förstår någon åtskilnad imellan Dämon eller satan och djefvul. De lärde undersökningar om Dämoner och dämoniskt folk äro mig bekante. Ritterberg De Marées 1: 178 (1797). Hvilken demon ingaf dig att skrifva på det sättet? Stagnelius 1: XII (c. 1813). Mörkrets demoner / Gyckla omkring min själ, i ljusets änglar förklädde. Därs. 41 (1817). De Onda Änglarne eller Dämonerne. Lundblad Augusti 164 (1824). Atterbom 2: 77 (1827, 1854). Gentemot de goda andarne .. står (enl. indernas religionslära) en hel skara af demoner .., hvilka tänkas såsom ett slags himmelsstormande Titaner, öfvervunna och nedslungade till helvetet. Cornelius Rel. hist. 33 (1861, 1873). Luftkretsen utgör (enl. Tomas af Aquino) en tummelplats för kampen mellan englarne och demonerna. Rydberg Magi 47 (1865). (Lågorna) flamma .. upp ännu högre, när de halfnakna arbetarna, lika demoner, kastande spöklika skuggor bakom sig, röra om eldarna. Uppf. b. 3: 108 (1873). Så viss jag är om att mäkta framkalla och tvinga demonerna, så oviss är jag om kraften att bortbesvärja dem. Rydberg Vap. 258 (1891). Sedan de hedniska gudomligheterna af kyrkan degraderats till demoner. E. Grip i SD 1908, nr 106, s. 8. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., senlat. o. gr. (NT osv.)] om ond ande tänkt ss. inneboende i en människa o. liksom inifrån påverkande hennes vilja o. handlingar; jfr ANDE IV e; särsk. i personifierande omskrifningar af förhärjande l. onda (psykiska) krafter l. företeelser l. egenskaper; jfr 1 b. Det öfvervälde, som en elak Demon tyckes vilja vinna öfver hans (dvs. Atterboms) bättre natur. Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 574. Den af sin själs svarta demoner jagade Amanda. Almqvist Drottn. j. 106 (1834). Lénström Dogmh. 44 (1843). I dag synes hon (dvs. människan) gå såsom en ängel, i morgon framträder demonen i henne. Rudin Ord t. ungd. 2: 28 (1900). Djupt i mitt inre rufvar hon, — demonen / som mäktar syn och samvete förvirra. Runeberg Dikt. 11 (1909). — särsk. [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.; jfr äfv. sådana uttr. som HÖGFÄRDS-, SPEL-DJÄFVUL] med gen. af ett abstr. sbst.; jfr ANDE IV e β; ofta skämtsamt. Misstankens demon. Carlén Repr. 2: 85 (1839, 1861). (Häxorna) äro i sjelfva verket intet annat än Macbeths innersta onda tankar och begär, hans äregerighets demoner inom eget hjerta, som sinligt gestalta sig för hans öga. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 123. Ärelystnadens demon började fresta mig. Wikner Vitt. 78 (1871). Egennyttans, hersklystnadens och afundsjukans söndrande dämoner vunno .. mer och mer insteg (i Hellas). Dahlbäck Sokrates 7 (1875). Sjukdomens demon (kunde icke) rubba harmonien i hennes sinne. Ljunggren Tre ber. 22 (1880, 1892); jfr SJUKDOMS-ANDE. Ensamhetskänslans demoner. Strindberg Inferno 218 (1897). Spelets dämon. Bååth Vagant. 31 (1906).
b) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] bildl., om människa som gm sina egenskaper l. sitt utseende motsvarar föreställningen om en ond ande. Furst Dmitri (i Runebergs Nadeschda'), hvilken .. har så mycket af romantisk demon. Söderhjelm Runeberg 2: 149 (1906). — jfr MORD-DEMON.
Ssgr: DEMON-ARTAD03~20. NF 7: 554 (1883).
(i sht 2) -BESVÄRJELSE~0200. Rydberg Vap. 259 (1891).
-LÄRA~20. demonologi. Conv.-lex. 1: 430 (1821). Hammarsköld Philos. hist. 1: 388 (1825). Rydberg Bib. lära 42 (1862, 1893). De förste, som bragte demonläran i system, voro perserna. NF 3: 1059 (1879).
(2) -SVART~2. (tillfällig ssg) Unga (samojed-)flickor med pärlprydda flätor och demonsvarta ögon. Hemberg Kola 172 (1902).
-TRO~2. jfr DEMONISM 2. Den persiska dualismens demontro. Rydberg Magi 24 (1865). SDS 1897, nr 526, s. 1.
(i sht 2) -TÄMJARE~200. Rydberg Vap. 369 (1891).
Spoiler title
Spoiler content