DIFTONGERA dif1toŋge4ra, sällan -toŋe4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. diphthongieren, fr. dipht(h)onguer, afl. af t. diphthong, resp. fr. dipht(h)ongue (se DIFTONG); jfr äfv. eng. diphthong, v. — jfr MONOFTONGERA]
språkv. vanl. om språk, dialekt o. d., språk- l. dialektområde, tidsskede i ett språks utveckling: låta (en vokal) öfvergå till diftong, ersätta (en vokal) med diftong, hafva diftong i stället för (en vokal), diftongisera; i pass. med intransitiv bet. om vokal: öfvergå till diftong, ersättas med diftong, diftongiseras, med prep. till: öfvergå till diftongen (den o. den). Det högsvenska å diftongeras .. i många fall till au. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 64 (1864). För öfrigt är den frågan, huru långt diftongeringen i Franskan sträcker sig, ganska svår att besvara. Lidforss Fr. spr. 8 (1867). Språket (dvs. engelskan) har en utpräglad böjelse att diftongera betonade långa vokaler. Lindelöf Eng. spr. 28 (1895). Noreen Vårt spr. 2: 62 (1907). Den diftongering af långt ē-ljud, som är så karakteristisk för uppländskan. B. Hesselman i Uppland 2: 511 (1908). — särsk.
a) (föga br.) refl. om vokal: öfvergå till l. ersättas med diftong. Vokalen e har diphtongerat sig till ie. Richert Kons. ljudl. 51 (1863, 1866).
b) (mindre br.) i p. pf. mer l. mindre adjektiviskt, om språk, dialekt, uttal o. d.: utmärkt l. karakteriserad däraf att enkla vokaler (i större l. mindre utsträckning) öfvergått till l. ersatts l. ersättas af diftonger. Detta landskaps-mål .. utmärker sig förnämligast genom sitt starkt diftongerade uttal. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 64 (1864). Ett starkt diftongeradt bygdemål. Därs. 2: 47 (1868).
Ssg: DIFTONGERINGS-TENDENS1030~02. Området söder ock öster om gränsen (mellan Mo o. Tveta härader i Småland) har stark diftongeringstendens, starkare ju längre söderut man kommer. B. Karlgren i Landsm. 1909, s. 91.
