SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIFTONG diftoŋ4 (diphto´ng Weste, difftå´nng Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes vanl. formen diphthongus med genomgående lat. böjning, t. ex. Diphthongus (nom. sg.) J. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 100, Dip(h)tongum (ack. sg.) Lex. Linc. (1640; under diæresis), Diphthongis (abl. pl.) Tiällmann Gram. 72 (1696), Diphthongos (ack. pl.) Molander Förespel 15 (1753).
Ordformer
(förr skrifvet diphthong l. diphtong)
Etymologi
[jfr t. diphthong, m., eng. diphthong, fr. dipht(h)ongue, f., lat. diphthongus, f., af gr. δίφϑογγος, f. (eg. med underförstådt φωνή, f., ljud), till δίφϑογγος, adj., som innehåller l. består af två ljud l. vokaler, af δι- (se DI-) o. φϑόγγος, röst, ton, ljud, vokal. — jfr TRIFTONG]
språkv. förbindelse af två vokalljud som höra till samma stafvelse; i ä. tid därjämte om tecknen för två dylika vokaler äfvensom om vokaliska digrafer o. ur dylika uppkomna bokstafstyper, för svenskans vidkommande särsk. om å, ä (ae), ö (oe) (se för öfr. anm. nedan); jfr DUBBELLJUD, DUBBELLJUDANDE, TVELJUD, TVELJUDANDE, TVELYDING, TVELYDNING. Framför vocalerna e, i, y och diphthongerna ä, ö liuder k tiockt, lika som det hade uti sig eller emellan sig och dem et i. Salberg Gram. 73 (1696). De Svenske Bokstäfver äro Vocaler ..; eller Consonanter ..; eller Diphthonger: å, ä, ö. Sahlstedt Försök t. sv. gram. 3 (1747). Barkman Gram. lat. 4 (1780, 1819). När tvenne vocaler stå tilsammans i et ord, utan at göra samljud eller diphtong, varda de delade til serskildte stafvelser. Mannercrantz Eng. spr. 30 (1783). Två eller tre vokaler förenade och uttalade som en enda (i fr.), kallas diftong, t. e. mais men, och Triftong, t. e. beau skön. Agardh o. Bruzelius Fr. gram. 2 (1807). Emellan olika författare råder stor skiljaktighet i begreppet eller åtminstone benämningen diftong, och detta ej mindre i fråga om gamla än nya språk. Rydqvist SSL 4: 132 (1868). Två vokalljud, uttalade omedelbart efter hvarandra under samma ljudning, bilda en stafvelse eller en diftong. Aurén Ljudl. 82 (1869). Diftongerna ai, au och ey (uppkommen af au), hvilka .. ursprungligen tillhört vårt språk, hafva nu (i den klassiska fornsvenskan) öfvergått, den förstnämnda till e och de båda senare till ö. Söderwall Hufvudep. 8 (1870). Diftongerna ae och oe (i lat.) skrefvos ända till Gracchernas tid ai och oi. Nu uttalas de (i Sv.) som e. Zander Lat. spr. 1 (1891). Om .. det svenska riksspråket är fattigt på diftonger och de som finnas delvis äro .. stadda i utdöende, så äro i stället de flesta af våra dialekter så mycket rikare därpå. Noreen Vårt spr. 2: 62 (1907). — jfr BRYTNINGS-, KORT-, LÅNG-, NORMAL-DIFTONG. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] i uttr. fallande diftong, diftong som har första vokalen starkast betonad (t. ex. au i paus), stigande diftong, diftong som har den senare vokalen starkast betonad (t. ex. oi i fr. roi), sväfvande diftong, diftong i hvilken båda vokalerna hafva ungefär samma tonstyrka; äkta diftong, diftong i hvilken den sonoraste komponenten också är starkast betonad, oäkta diftong, en sådan där motsatsen är fallet. Man skiljer stundom mellan äkta och oäkta diftonger. De förra äro sådana, som sluta på i eller u; till de senare räknas alla öfriga (t. ex. ie, uo). Någon gång, ehuru mindre lämpligt, brukas äfven benämningarna äkta och oäkta diftonger i st. f. gamla och nybildade. NF (1880). I franskan (finnas) .. endast stigande diftonger. .. Det är icke ovanligt, att som diftong anses blott ljudförbindelser av samma slag som tyskt au (fallande diftonger). J. A. Lundell i Verdandi 1888, s. 62. Noreen Vårt spr. 1: 401 (1905). Därs. 2: 57, 58 (1907). Det kan icke säkert avgöras, vid hvilken tid övergången från fallande diftong till svävande och från svävande diftong till stigande inträdde i den ursprungliga diftongen eu. Kock Sv. ljudh. 2: 282 (1911).
b) i förb. egentlig, oegentlig diftong.
α) [efter nylat. diphthongi propriæ, impropriæ] inom den grek. grammatiken: egentlig diftong, (verklig) diftong som består af kort vokal åtföljd af ι l. υ (t. ex. αι, αυ), oegentlig diftong, diftong af annan sammansättning (i vissa fall ej längre bibehållen ss. sådan i den klassiska grekiskan), särsk. (ibland uteslutande) om vokal med s. k. iota subscriptum (t. ex. ηυ, resp. med iota subscriptum ). Sommelius Gr. gram. 4 (1759). Trendelenburg Gr. spr. 66 (1801). Diftongerna äro antingen egentliga .. eller oegentliga [.. med iota subscriptum, som ej höres i uttalet]. Löfstedt Gr. gram. 2 (1868, 1873).
β) (numera knappast br.) om förh. i andra spr. (jfr dock γ): egentlig diftong, verklig diftong, oegentlig diftong, digraf (trigraf). I Franskan äro ia, ie, ieu, oi, ui egenteliga diftonger uti orden fiacre, bien, lieu, loi, puits; men ai, au, eau, oi, ou, oeu oegenteliga uti orden aimer, autel, beau, foible, fou, coeur. Moberg Gram. 15 (1815). Wahlgren Eng. pronunc. 5 (1840).
γ) (i Finl.) om förh. i finska språket: egentlig diftong, stigande diftong (uo, yö, ie), oegentlig diftong, fallande diftong. Collan Fin. spr. 6 (1847). Eurén Fin. spr. 6 (1849).
Anm. Uppfattningen af hvad som menas med en diftong har i ä. tider o. långt framåt varit vacklande i Sverge såväl som annorstädes. Verkliga fallande diftonger hafva alltid gått under detta namn, om man bortser från att Botin Sv. spr. 8, 19 (1777), liksom redan tidigare dansken J. Matthię De literis libri duo 183 (1586), bestrider riktigheten af att tala om diftonger öfverhufvud. Särskildt förtjänar framhållas att Stiernhielm 1641 (Lindroth Bureus 212), Salberg 1696 (Andersson Salbergs gram. 18) o. Tiällmann Gram. 80 (1696), den senare under jämförelse med lat. o. it., bland svenska diftonger upptaga äfv. vokalförbindelser med begynnande i o. u, alltså hvad som nu kallas stigande diftonger, under det att eljest i den ä. svensk-grammatiska litteraturen bl. fallande anföras, ss. t. ex. af Bureus 1602 (Lindroth Bureus 100) o. Wallenius Project A 1 a (1682), hvilka uppräkna en del sådana med påpekande af att de förekomma i svenska bygdemål (äfvensom i interjektioner o. låneord; Wallenius). Emellertid höll man ofta ej isär själfva ljudförbindelsen o. skriftbilden för denna: ordet användes äfv. om tecknen för de båda vokalerna o. öfverhufvud om två speciellt hophörande vokaltecken (äfv. dubbelskrifna vokaler), också när de tjänade att, åtm. i språket sådant det då talades, uttrycka bl. ett vokalljud, alltså äfv., i öfverensstämmelse med o. efter mönstret af bruket i t., eng. o. fr., om hvad som i ngt senare tid erhållit benämningen ’digraf'; jfr t. ex. (utom citatet från 1807 ofvan under hufvudafd.) Lagerström König 18 ff. (c. 1740), Rosenstein Des Pepliers Inl. 10 (1742, 1769), Stridsberg Ty. spr. 1: 1 (1790, 1798), Moberg Eng. spr. 12 (1801, 1816), Enberg Sv. spr. 7 (1836) m. fl. Understundom kallas digraferna oegentliga diftonger (se b β ofvan). Ngn gg inbegripas äfv. trigrafer under benämningen diftong, t. ex. Bäckström Fr. spr. 2 (1729). — En ställning för sig intaga å, ä, ö (äfvensom t. ü). Dessa typer hafva uppkommit därigenom att öfver a, o, u tecknats ett mindre o l. e o. hafva därför, ss. ett slags digrafer l. jämförliga med lat. æ, œ, gr. , , , hvilka alla representera ä. verkliga, ehuru senare monoftongerade diftonger, ganska naturligt kommit att understundom inordnas under samma begrepp som dessa. Härvid har åter dels ingen bestämd skillnad gjorts mellan ljudet o. dess beteckning, dels speciellt det förra afsetts, som då fattats ss. sammansatt af (l. liggande emellan) de ljud som representeras af de i typen ingående båda bokstäfverna; jfr Wallenius Project A 1 a (1682), Salberg 1696 (Andersson Salbergs gram. 18), för hvilken de utgöra svenskans ”Diphtongi propriæ” (jfr b α ofvan), Giese Sprachm. 1: 4 (1730; om ä, ö, ü i tyskan), Molander Förespel 15 (1753), som ställer dem ss. ’dubbla vokaler' i motsats till öfriga ’enkla' vokaler, Ljungberg Sv. spr. 1 (1756): ”När tu ljud (dvs. vokaler) blandas, blir däraf et tveljud (diphthongus) å, ä, ö”. Tydligen stå de svenska grammatikerna härvidlag under direkt inflytande af tyska. I flera af de äldsta grammatiska arbetena öfver det tyska språket räknas på motsvarande sätt ä, ö, ü ss. diftonger; jfr t. ex. J. Kolross (1530) hos Kehr Gesch. d. methodik d. d. volksschulunterrichtes 4: 66, 68, Clajus Gram. germ. lingvæ (1578; talrika senare uppl., den sista 1720) i Ä. deutsche gram. in neudr. 2: 11. Schottelius Teutsche sprachkunst 198, 202 (1641) upptager däremot icke ifrågavarande vokaler bland diftongerna, kanske närmast under inflytande af definitionen på diftong hos Vossius De arte gram. 159 (1635), ehuru för öfr. redan Erasmus De recta latini græcique sermonis pronuntiatione 105 (1528) skiljer mellan verkliga diftonger o. sådant som med orätt går under detta namn. I Sverge är Bureus den förste som (1602) strängt fasthåller denna skillnad mellan diftonger (”Tvänne själfljudhingar uti enne stavelse”. Lindroth Bureus 100) o. enkla vokaler, till hvilka senare han alltså hänför å, ä, ö (anf. arb. s. 83). Aurivillius (Gram. 8 (1684), Cog. 11 ff. (1693)) o. Hiärne Orth. 29 ff. (1717) lämna mer l. mindre utförliga utredningar af begreppet diftong o. påvisa det oberättigade i att gifva nyssnämnda tre vokaler liksom äfv. dubbelskrifna dylika o. andra digrafer detta namn; slutligen erinrar Hof Skrifs. 80 (1753) ännu en gg om att å, ä, ö äro enkla vokaler.
Ssgr: A: DIFTONG-BILDNING03~20. I nordöstra Uppland finnes ett tämligen stort område .. med synnerligen rik diftongbildning. Hesselman Sveamålen 9 (1905).
-LJUD~2. (diftongs- E. Lönnrot i Suomi 1841, 4: 39) Småländskan .. här på orten .. vanställdes alldeles af diftongljud. Törneros Bref 1: 282 (1827). Att(iska) ἒνειμα .. (har) diphtongljud till ersättning för det undertryckta σ eller dubbla μ. Richert Kons. ljudl. 107 (1866). Hammarberg o. Zetterström Eng. gram. VIII (1907).
-RIK~2. Z. Topelius i Finland 55 (1893). Diftongrikast (bland de svenska dialekterna) är gutniskan, som både har kvar representanter för alla gamla diftonger och dessutom i nyare tid diftongerat alla sina långa vokaler. Noreen Vårt spr. 2: 62 (1907).
B (knappast br.): DIFTONGS-LJUD, se A.
Spoiler title
Spoiler content