DITYRAMBISK dit1yram4bisk l. di1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr d. dityrambisk, t. dithyrambisch, eng. dithyrambic, fr. dithyrambique, lat. dithyrambicus, gr. διϑυραμβικός, af διϑύραμβος (se DITYRAMB)]
adj. till DITYRAMB: som är l. hör till l. utmärker l. liknar osv. en dityramb (se d. o. 1); som tager sig uttryck i dityramber; som vittnar om jublande o. yrande inspiration, hänförd, hänryckt, öfversvallande; stundom (jfr DITYRAMB 3 a): högtrafvande. Dithyrambiska Skaldeqväden. A. Wilde i VittAH 6: 381 (1790). (Poesien) förstår att bibehålla sin adel, midt ibland till och med Vingudens mest dithyrambiskt störande fröjder. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 345 (1818). Efter detta egna försök i den dithyrambiska genren bege vi oss åter ned till den prosaiska betraktelsen. Geijer I. 4: 65 (1822). De begge första (stroferna i Schillers Elysium) .. ha en fri och jublande dityrambisk form. Böttiger 4: 297 (1854, 1869). Dityrambisk yra. Böök Sv. stud. 322 (1913).
