DIVINERA di1vine4ra l. div1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DIVINATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. divinieren, eng. divine, fr. deviner, lat. divinare, hafva gudomlig ingifvelse l. siargåfva, profetera, förutsäga, ana, gissa, af divinus, gudomlig, gudaingifven, inspirerad, profetisk, af divus, gud (se DIVA)]
(föga br.) utröna gm intuition l. skarpsinnig kombinationsförmåga, intuitivt fatta, begripa; (instinktmässigt) ana, gissa. I en öfversättning .. måste allt ting hämtas .. ifrån en främmande personlighet, hvars tanke man med en sjelfförsakande finkänslighet måste divinera. A. Törneros i Sv. litt.-fören. tidn. 1834, sp. 828. Skalden är .. äfven siare, och konsten kan .. stundom divinera ej blott det närvarande, utan äfven det tillkommande. Claëson 2: 323 (1855). (Swedenborg) var stor som divinerande naturforskare. C. D. af Wirsén i PT 1910, nr 17 A, s. 3.
