SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENSTÖRIG e3n~stø2rig l. -stœ2r-, adj. -are (gradf. dock mindre br.). adv. -T.
Ordformer
(-styr- Swedberg. -stöd- Rademine Knigge 1: 119 (1804: enstödighet), Atterbom Minnest. 2: 70 (1840: enstörig och enstödig). -störr- SvLittTidn. 1821, sp. 428)
Etymologi
[jfr ENSTÖRING]
(i sht vard.) adj. motsv. ENSTÖRING a. (Leva) enstyrigt för sig sielfwan, såsom ett skygt, ondt och skadeligit diur vti ene willökn. Swedberg Ungd. 59 (1709). Kärleken gör .. ett sällskapsdjur äfven af den frie, eljest enstörige björnen. NF 2: 625 (1877). Den döde har .. fört ett enstörigt lif. VL 1901, nr 68, s. 2. En gammal enstörig och argsint kamrer. Falk Skolpojkar 11 (1903).
Avledn.: ENSTÖRIGHET3~002 l. ~200. (föga br.) sbst. till ENSTÖRIG. Rademine Knigge 1: 119 (1804). Atterbom Siare 2: 7 (1843).
Spoiler title