ENVAR enva4r l. (under stark betoning) en4 va4r l. e4n va4r, stundom 3~2 (ènnvár Dalin), obest. pron.; n. sg. (föga br.) ettvart (Lysander Tre föredr. 47(1855), Westermarck Äkt. 438(1893)) etvar4t l. etva4rt l. 4 4, stundom 3~2 (èttvárrt Dalin); gen. sg. (mindre br.) envars (Leopold 2: 396(1815), Claëson 1: 20(1857)) enva4rs, stundom -var4s, l. 4 4, stundom 3~2. (i ä. tid ofta, numera i sht ngn gg i n. sg., särskrivet)
Etymologi
[efter mönstret av t. ein jeglicher, ein jeder företagen ombildning av VAR OCH EN; jfr d. en hver. Med fsv. enhvar, isl. einhverr, någon, torde ordet icke äga ngt direkt sammanhang]
(nästan bl. i skriftspr.) var och en. Tiällmann Gr. 200(1696). — särsk.
a) i substantivisk anv.: var och en, var man; varenda en; ofta ss. efterställd apposition till pluralt l. kollektivt ord för att särskilt framhäva att ngt gäller varje enskild i ett flertal. Alla och envar (se ALL, adj. o. obest. pron. V anm. 1:o). Swedberg Schibb. 170(1716). Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin. Tegnér 1: 11(1825). Runeberg 2: 54(1846). Vi buro och bära enhvar i sin hjärna en camera obscura. Rydberg Varia 42(1890, 1894).
b) (mindre br.) i adjektivisk anv.: var och en, varje. Enn huar gunstig Läsare. Tiällmann Gr. 238(1696). Enhvar socken har sin kyrkby. Torpson Norden 208(1887).
