SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EVASIV e1vasi4v l. ev1-, stundom 30~2 l. 40~1 (- -i´v Dalin), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. evasive; av fr. évasif, bildat till p. pf.-stammen i lat. evadere, gå ut, undkomma, undfly, av e, ut (se EX-), o. vadere, gå (se VADA)]
(föga br.) undflyende, undvikande; i sht om yttrande o. d.; ss. adv. förr äv.: kringgående, på omvägar. (Uttrycken för egna tankar) har man sjelf i sitt våld .. och man finner nog bivägar att liksom evasift hjelpa sig fram till målet, om hufvudvägen skulle för tillfället vara mindre obehindrad. A. Törneros i SvLittFT 1834, sp. 828. Om ock sjelfva undervisningens innehåll, undervisningsprogrammet, i den af (belgiska) representationen godkända .. lagen vidröres, så sker dock detta i mycket evasiva ordalag. LärovKomBet. 1884—85, 2: Bil. B, s. 157. LoW (1911).
Spoiler title
Spoiler content