publicerad: 1927
FÖRBISTRA förbis4tra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbi´stra Weste; förbi`sstra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
Ordformer
(-bistr- 1528 osv. -bijstr- 1526. -bystr- 1527)
Etymologi
[liksom d. forbistre av mnt. vorbīsteren, komma vilse, föra vilse, l. t. verbisteren; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt BISTER, adj., o. BISTRA, v.1]
1) bringa i oreda l. förvirring, förvirra, förvilla; numera bl. (i skriftspr., mindre br.) i p. pf. ss. adj.: som befinner sig i oreda, oredig, förvirrad, kaotisk. OxBr. 10: 209 (1617). Valet bör komma oväntadt .., ty få tidningarne nys derom .. så förbistra .. de alltsammans. BvBeskow (1837) i TegnérPpr 403. Myntförhållandena i den tidens Italien voro förbistrade. Wulff Leopardi 143 (1913). — särsk.
a) med avs. på språk o. d.: bringa i förvirring (så att den ene icke förstår den andre), göra (nästan) obegriplig (i sht gm hopblandning ay olika språk); äv. (i sht förr) i pass. med intr. bet.: bliva förvirrad l. obegriplig; äv. i utvidgad o. överförd anv. med avs. på samling av personer: bringa i ett tillstånd som utmärkes av oförmåga l. bristande vilja till förståelse o. därav härrörande förvirring; numera nästan bl. i eg. bet. i fråga om den babyloniska förbistringen o. i härtill nära anslutna anv. Låter oss stijgha nedher och förbijstra ther theras tungomåål, så at ingen skal förstå then annars måål. 1Mos. 11: 7 (Bib. 1541). Församlingen war så forbistradt vtaff oenigheet, att huad then ene sade fram sade then andra emoot. Svart G1 129 (1561). Sången dog ut eller förbistrades rundt omkring honom. Tegnér (WB) 3: 234 (1819). De, som läto bestämma sig af personliga förhållanden, förbistrades af söndringen mellan Adolf Fredrik och rådet. Malmström Hist. 4: 13 (1874). (Reformationstidens) förbistrade litteraturspråk. ArkNF 5: 164 (1889).
b) (†) i fråga om förstånd, uppfattning o. d.: förvirra, förvilla; göra virrig l. galen; förvända, förblinda; ofta i p. pf. ss. adj.: oförmögen att fatta l. förstå, omtöcknad, förryckt, förvänd, galen, tokig. Apg. 19: 32 (NT 1526). Forwndrar oss hwj thw esth så forbystrad .. ath thw icke betenkie kan (osv.). GR 4: 51 (1527). Gudz Ande (kom) öffuer Saul, och han förbistradhe hans förstånd. Lælius Bünting Res. 1: 114 (1588). Iagh .. kan (icke) tohla .. brännewijn medh mindre iagh blifwer heelt förbistrat. VDAkt. 1654, nr 151. Min'ögon .. / .. mången dåras syn med skadligt sken förbistrat. Kolmodin QvSp. 2: 143 (1750). Är jag förbistrad eller hon? Runeberg ESkr. 2: 165 (1834). (Denna fråga är) vida mer än en fråga för dagen; hvars passioner så ofta fördunkla och förbistra i stället för att reda och upplysa. Geijer I. 8: 254 (1838).
c) (†) refl.: komma vilse. (Man kan) så lätteligen som i någon Labyrint .. förbistra sigh vthi (några ”kaverner” i Mähren). Hiärne 2Anl. 249 (1706).
2) (†) göra (ngt) oklart l. invecklat l. obegripligt; förvränga, vanställa, ge falskt besked om (ngt). (De) haffve i sinneth ath fördunck(l)e och förbistre osz thänn rhänte, i Findland ähr, så ath vij henne retvisligenn icke schole förstå heller förmärcke. GR 28: 241 (1558). Thet (är) .. alla kättares och Förförares .. högste klokheet, At förbistra Schrifftennes Ord, och förfalska thes rätta grund och mening. L. Paulinus Gothus OErici 11 (1615). Vthi Förbijstradhe saker, söker (han) högare Domares och Laghförares betänckiande. Dens. MonPac. 813 (1628). Schroderus Os. III. 1: 9 (1635).
3) (†) bringa (ngn) ur fattningen, uppröra (ngn l. ngns sinne l. dyl.), göra bestört l. ursinnig l. rasande l. förbittrad, väcka ngns vrede l. harm l. förbittring; i pass. med intr. bet. l. ss. refl.: bliva uppbragt l. förbittrad l. förtörnad. Medh sin ståndachtigheet förbijstrade han bådhe Tribunerna och Menige Man. Schroderus Liv. 103 (1626; lat. orig.: obstupefecit). Peringskiöld Hkr. 1: 536 (1697; refl.). Förbistrades han deröfver, att ingen äreskänk fans för honom? CLivijn (1804) hos Hjärne DagDrabbn. 101. I förbistrade Ares' / Stormlarm. Tranér Anakr. 227 (1833). Almqvist Amor. 58 (1839). Kindblad (1871).
4) (†; se dock slutet) göra svår l. fruktansvärd l. hemsk l. dyster l. bister l. bitter o. d.; i pass. med intr. bet. o. ss. refl.: bliva svår osv. Om .. (djävulen) ingen macht haffwer til at förbistra wäderleken, och therigenom förderffwa iordennes grödhe (osv.). L. Paulinus Gothus Ratio 243 (1633). (Jag hade icke trott) at mine vänner i Sverige skulle förbistra mit första upträde, .. första dagen i Africa (därigenom att inga brev lågo till mötes från Sverge). Agrell Maroco 1: 24 (1796). Tiden allt mer sig förbistrar. CFDahlgren 2: 162 (1841). Vädret sig förbistrar. Sehlstedt 3: 82 (1867). Gubbens syn / Förbistras under grånadt bryn. Nyblom Vers 61 (1870). — särsk. i p. pf. ss. adj.: svår, gruvlig, ”förtvivlad”, ryslig, fruktansvärd, våldsam, förbittrad; numera bl. (vard.) med förbleknad bet. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord, äv. i adverbiell anv. Phrygius HimLif. 20 (1615). En förbistrad Förtviflan. Ehrenadler Tel. 849 (1723). (Sv.) Ett förbistradt väder, (lat.) horrida tempestas. Ihre Obs. 40 (1755). I desse förbistrade penningetider. VDAkt. Brev 28/4 1844. I förbistrad upprorskamp. Palmblad Aisch. 151 (1845). Vid de mest förbistrade förhållanden. Wingård Minn. 4: 75 (1847). Lika etter förbistradt blåste det. Melander Sjöfog. 171 (1890). En fast otrolig och förbistrad mängd af julvärs. Fröding Brev 265 (1895). VLitt. 1: 363 (1902).
Avledn.: FÖRBISTRING, r. l. f.
1) (i skriftspr., mindre br.; se dock a) till 1, vanl. konkretare: oreda, förvirring, villervalla; förr äv.: virrvarr (av ngt). Linc. (1640; under confusio). Den gamla staden (i Hamburg) .. är precis samma vämjeliga förbistring af krokiga, smutsiga och trånga gator. Sturzen-Becker 2: 54 (1857). Topelius Planet. 3: 52 (1889). På intet fält råder väl en sådan förbistring som på interpunktionens. PedT 1899, s. 351. särsk.
a) (fullt br.) till 1 a. Den babyloniska förbistringen. Schroderus Os. III. 1: 299 (1635). At skapa nya och ovanliga ord .. föder förbistring i språket. Sahlstedt CritSaml. 99 (1759). I sammankomsten (var) sådan oenighet, at hon liknade en Babylonisk förbistring. Dalin Hist. III. 1: 168 (1761). Vare förbistringen slut! Lärom hvarandra förstå! Atterbom SDikt. 2: 356 (1820, 1838). Malmström Hist. 5: 483 (1877). jfr LJUD-, NAMN-, SPRÅK-FÖRBISTRING m. fl.
b) (†) till 1 b: förvirring, galenskap, förryckthet, yrsel; anfall av förvirring l. galenskap osv.; äv. bildl. Swåra Tanckar, Förbijstringar och Phantasier. L. Paulinus Gothus Pest. 45 b (1623). Fuhrman Alm. 1654, Progn. s. 35. CFDahlgren 3: 301 (1828; bildl.).
2) (†) till 3: bestörthet; häftig vrede, förbittring, ursinne, raseri. (En avundsjuk) kan af de ting, hvilka förordsaka alla andra menniskiors nöje, röras til största förbistring och olust. Kling Spect. M 2 a (1735). Dalin Hist. III. 2: 609 (1762). Förbistringens Drott. Adlerbeth Æn. 11 (1804; lat. orig.: furor impius).
3) (†) till 4: dysterhet, bisterhet. Uppå (den siste fosforistens) panna hvilar mörk förbistring. CFDahlgren Ungd. 1: 75 (1828).
Spoiler title
Spoiler content