publicerad: 1927
FÖRFELA förfe4la l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfe´la Weste; förfèla Dalin), v. -ade; se för övr. FELA, v.1 vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
Anm. Före slutet av 1700-talet förekommer ordet endast sporadiskt inlånat i sv.; jfr att det hos Ödmann AnvPred. 102 (1807) anföres bland nyare ord som härstamma från Tyskland.
1) (†) låta (ngt) utebliva, dröja med (ngt). Om .. betalingen (dvs. solden) vj (dvs. sex) vikur eller vid thet pass, aff Herren förfelendis vorder, skal ingen ther vtöffuer ropa. GR 10: 50 (1535).
2) (†) sakna, vara l. bliva utan (ngt). Till och med façaden .. (på Peterskyrkan i Rom) förfelar icke ett visst intryck. Nyblom Bild. 30 (1864); jfr 3.
3) (mindre br.) underlåta (att göra ngt); numera bl. med negation l. inskränkning: det slår icke l. sällan o. d. fel (att ngn l. ngt gör det l. det), ngn l. ngt kan icke l. sällan o. d. underlåta (att göra det l. det); i allm. med saksubj. Beröm om min oavbrutna beskedlighet och välart, vilka karameller på äldre dagar ej förfela att smaka som piller. Törneros Brev 1: 219 (1825; uppl. 1925). (Han) förfelade .. sällan att tillvinna sig riddarhusets bifall. Forssell i 3SAH 3: 453 (1888). — (†) i jakande sats; jfr 6. All öfverdrift förfelar att göra det intryck, som varit åsyftadt. SKN 1842, s. 153.
4) icke träffa (ett mål o. d.).
a) intr.: icke råka l. träffa; numera bl. (föga br.) om skott l. slag o. d.: missa, bomma. Om jag blefve den anfallande och mitt slag på något sätt förfelade. Blanche Bild. 1: 134 (1863). Skogvakt. 1891, s. 169. — särsk. (†) med prep. om (jfr 5 a slutet). Budet förfelade om Wolfrath (som skulle uppsökas). Nordberg C12 1: 499 (1740).
b) tr.: icke råka l. träffa (ett mål o. d.); särsk. med avs. på rov l. byte l. ngt som man måttar l. siktar på; äv. bildl. Förrädare, din hämd .. skall här sitt mål förfela. Leopold 1: 202 (1802, 1814). Rätt ofta förfelar .. (tornfalken) den fogel eller rotta som han anfaller. Nilsson Fauna II. 1: 30 (1824). Lagerlöf Holg. 1: 41 (1906). — särsk. (†) med avs. på person som man söker: icke träffa. Atterbom Minn. 49 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Cronholm Lig. 131 (1839).
5) taga fel, misstaga sig.
a) (†) intr.: taga fel, taga miste. Hon emoot dhet glatta / Och spegel-haale golff för-feelte på sin foot (dvs. halkade, snavade). Wexionius Vitt. 394 (1685). Jag förfelar icke, då jag påstår, att (osv.). AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 278. — särsk. med prep. om (jfr 4 a slutet). (De) förfelte om vägen. LKagg (1706) i HH 24: 80. Boëthius Sedel. 78 (1807).
b) (numera föga br.) tr.: taga fel l. miste om (ngt), misstaga sig om (ngt).
α) med avs. på väg l. plats l. dyl. KKD 8: 28 (c. 1710). Sedan vi nu gått ett temmeliget stycke fram, förmärktes att Kaptenen hade förfelat vägen och gått för mycket åt vänster. HSH 1: 189 (c. 1720). Vi hafva förfelat inseglingsmärket. InternSignalb. (1886).
β) med avs. på ngt abstr. ÖfwerstLieut. Reuter fich sina ordres och effterlefwade dhe samma, men (överstelöjtnant) Wulfrat förfehlade ordren. KKD 9: 113 (1704); jfr 7. (Görtz) förfelade (aldrig) de tjenligaste medlen. SKN 1841, s. 157. Rudin 1Evigh. 2: 503 (1871, 1878).
6) misslyckas i l. med ngt, icke uppnå avsikten med ngt.
a) tr.; numera bl. med avs. på ändamål: icke nå, icke uppnå (jfr 4), l. med avs. på värkan: icke hava l. göra. (Författaren) förfelar på intet sätt sit syftemål, at (osv.). LBÄ 5—6: 152 (1797). Förfela sit ändamål. AdP 1800, s. 297. Talmannens klubba .., hvars varnande knackning mot bordet .. ej förfelade sin verkan. VL 1893, nr 45, s. 4. — särsk. (numera föga br.) med annat obj.: misslyckas i åstadkommande av (ngt). Hagberg Shaksp. 6: 214 (1849). Icke blott barn utan äfven äldre personer förfela ofta det svåra tj-ljudet. Svahn LbMuntlFöredr. 73 (1903); jfr 4 b. (†) (Konstnären) förfelar .. bildstoden i brist af förmåga / Att frambringa ett helt. Adlerbeth HorSat. 163 (1814).
b) (föga br.) dep.: misslyckas, slå fel. Sturzen-Becker 1: 12 (1845, 1861). De Geer Minn. 1: 106 (1847, 1892). Skörden (hade) år 1772 förfelats. Odhner G3 1: 210 (1885).
c) i p. pf. ss. adj.: misslyckad; äv.: gm vilken (vilket) avsedd värkan icke uppnås; i allm. om ngt abstr. Denne vårt tidehvarfs förfelade Prometheus (dvs. Napoleon). Atterbom Minn. 54 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Styckets idé, karaktär och uttryck voro alldeles förfelade. SvT 1852, nr 1, s. 4. (Människans) lif är förfeladt. Billing Betr. 394 (1907). — särsk. om gissning l. förmodan o. d.: oriktig. En förfelad gissning. Cavallin (1875). EHTegnér i 3SAH 6: 440 (1891).
7) försumma; numera bl. (knappast br.) med avs. på skyldighet o. d. Men aldrig pliktens stund för nöjet må förfelas. Remmer Theat. 1: 246 (1814). Förfela sina åligganden. Bolin Statsl. 1: 351 (1870).
Avledn.: FÖRFELBAR, adj. (föga br.) till 4 b: som kan förfelas. Det mål .. (gudomligheten) fullföljer .. får icke tänkas såsom ouppnåeligt eller såsom förfelbart. Boström 3: 491 (1856).
Spoiler title
Spoiler content