SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRGIFTIG förjif4tig l. fœr-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig(h) 1527 osv.; -ich 1526. -ug 1526; -og 1526)
Etymologi
[till FÖRGIFT; jfr mnt. vorgiftich, ä. t. vergiftich]
1) (numera i Sv. knappast, i Finl. mindre br.) giftig; förr äv., om sjukdom l. farsot, övergående i bet.: smittsam. VarR 54 (1538). När en bliffuer bitin aff förgifftigh diwr. BOlavi 50 a (1578). Han (tog) en förgiftigh dryck til sigh, och ändade så sit lijf. Schroderus Sleid. 40 (1610). 700 man vid pass (blevo) af åtskillige förgiftige siukdomar döde. Hagström Herdam. 4: 126 (i handl. fr. 1645). Förgifftige örter. Linné Bref I. 1: 332 (1733). Det smakar ju helt förgiftigt! Bremer Grann. 2: 137 (1837). Hagberg Shaksp. 5: 142 (1848). Bly är förgiftigt. Topelius Lb. 1: 104 (1860).
2) (numera knappast br.) bildl.; ofta övergående i bet.: fördärvlig, skadlig; om hat o. d.: ”dödlig”. Later idher ingen förföra medh förgifftugt taal. Ef. 5: 6 (NT (1526; sannol. fel för förgefflugt, dvs. tomt, innehållslöst; Bib. 1541: medh fåfeng ord, Luther: mit vergeblichen wortten, Vulg.: inanibus verbis, gr. κενοῖς λόγοις). Thet bittra och förgiftigha haat, som han .. hade till the Svenska. LPetri Kr. 148 (1559). Det är ingen större, farligare och förgiftigare förargelse til, än det utvärtes vackra lefvernet. Borg Luther 1: 222 (1753). Man vill ju .. vara rustad för konkurrensen, för ”kampen om tillvaron”, som det förgiftiga ordet lyder. Quennerstedt Tal 1902, s. 17. — särsk.
a) (†) (i sht moraliskt) fördärvad; ond, ondskefull; arg, vrång. Menniskiones natwr war såå förgifftich worden aff syndenne ath hon inteth göra kunde thz gudhi war behaghelighit. OPetri MenFall F 2 a (1526). När han vdi sitt förgifftige vpssåt icke haffuer fått framgongh. HSH 29: 172 (1567). Han (blev) aff några förgifftiga bofwar förgifwen medh Eter. Petreius Chrön. 46 (1611). Utan twifwel af sin förgifftige kötzlige lösachtigheet låckat. VDAkt. 1699, nr 190. Schultze Ordb. 1521 (c. 1755).
b) om person l. ngns ”tunga”, tal l. yttrande: ”giftig”, (kvickt o. vasst) elak, spydig. The förgifftigha onda tungor, som förfölia och dräpa then rettferdigha och oskyldigha, för sanningen skul. FörsprVish. (Bib. 1541). Förgifftigt spee och hemligit spott, må leeffwas åth bakdantarom. Schroderus Comenius 844 (1639). Malice .. yttrar sig i små intriger, .. i små förgiftiga vinkar, i små elaka infall. Geijer (1810) i MoB 7: 145. Den förgiftige Atheniensaren (Aristofanes). Tegnér (WB) 3: 273 (1820).
c) (†) om sjukdom: svår, elak. Ekeblad Bref 2: 348 (1662). En förgifftig tandewärk. VDAkt. 1683, nr 275.
3) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) likvärdigt med ”fördömd” o. d.; jfr FÖRGIFTA 6. Lop nu och klaga för f(ru) m(or) din för giftiga kläp. Horn Lefv. 24 (c. 1657; rättat efter hskr.). Det förgiftiga folket, som är olydigt i alt. Stagnell BSjelfklok 18 (1753). Dahlgren Verml. 7 (1846).
Avledn.: FÖRGIFTIGA, v. [jfr mnt. vorgiftigen] (†) förgifta. Berchelt PestOrs. B 1 a (1589). —
FÖRGIFTIGHET, r. l. f.
1) (numera i Sv. knappast, i Finl. mindre br.) till 1: giftighet; förr äv. konkret: giftigt djur l. giftig växt o. d. Fördrijfwa Spinneler och andre sådana förgiftigheter medh eeld. Schroderus Dress. 277 (1610). Sahlstedt (1773).
2) (numera knappast br.) till 2 b. Förgiftigheten af hans penna. Serenius (1741).
Spoiler title
Spoiler content