SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FAKTITIV fak1titi4v l. fak4ti~ti1v l. 30~2, sällan FAKTIV fakti4v l. fak4~ti1v, adj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et, pl. = l. -er;
ss. sbst. äv. FAKTITIVUM fak4ti~ti1vum l. 30~20 l. fak1titi4vum; best. -ivet, i best. anv. stundom utan slutart.; pl. -iver l. -iva.
Ordformer
(faktiv Enberg Sv. spr. 218 (1836), A. Ahlqvist (1855) i Acta soc. sc. fenn. 5: 88 m. fl. faktitiv(um) (fact-) Silfverstolpe Adelung 98 (1805) osv.)
Etymologi
[jfr t. faktitiv(um) (Adelung Wb. 1: 739 (1774), Dens. Deutsche sprachl. 267 (1781)), ä. t. äv. faktiv(um), eng. facti(ti)ve. Formen faktiv är regelbundet bildad av stammen i lat. factus, p. pf. till facere (jfr FACIT), faktitiv har sannol. påvärkats av TRANSITIV o. väl äv. av lat. factitare, frekventativ till facere. Ihre Gl. (1769) betecknar (verbum) factivum ss. en ny term (s. 267), införd av tysken Wachter (s. 420). Denne föreslår emellertid o. använder själv 1 Gloss. germ. 62 (1727) (jfr 2 Gloss. germ. 1513 (1737)) det till bet. visserligen ungefär likvärdiga uttr. (verba) facessentia, av lat. facessere, intensivbildning till facere]
I. adj.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] om av intransitivt verb avledt transitivt: som utmärker att objektet bringas att göra det som l. försättes i det tillstånd som grundordet betecknar, kausativ; äv. (jfr anm. nedan) om av adj. l. sbst. avledt transitivum: som uttrycker att man åstadkommer att ngt l. ngn blir det som anges gm grundordet; äv. i förb. faktitiv betydelse, om ovan angivna bet. hos ett ord. Faktitiva verb (bildningar). De så kallade faktiva verberna: Sätta af Sitta, Lägga af Ligga, Bränna af Brinna, m. m. Enberg Sv. spr. 218 (1836). Jemte formen blir äfven betydelsen förstärkt, intensiv l. freqventativ, deraf faktitiv, kausativ, deklarativ o. s. v. Lagus Arab. spr. 2: 41 (1869). Noreen Vårt spr. 5: 620 (1911). Anm. I allm. äro faktitiv o. KAUSATIV synonyma ord i sv. Noreen anf. st. använder dock det förra bl. ss. benämning på denominativer av ifrågavarande slag, t. ex. mätta av mätt, o. föreslår att kausativ inskränkes till att brukas om deverbativa avledningar.
2) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) De Verber, som jemte ett Ackusativ-Objekt äfven fordra en objektiv Predikatsfyllnad, kallas Faktitiva Verber; och den objektiva Predikatsfyllnaden kallas äfven för Faktitiv. Svedbom Satsl. 40 (1843); jfr anm. till II.
II. sbst.: kausativ(um), kausativt l. faktitivt verb. Silfverstolpe Adelung 98, 99 (1805). Då ett transitivt verb betecknar, att föremålet, på hvilket verksamheten är riktad, gör det, som stambegreppet utmärker, kallas det faktitivum (= åstadkommande) eller kausativum (= förorsakande). Schiller Sv. spr. 55 (1859). Noreen Vårt spr. 5: 605 (1911).
Anm. till II. Möjl. är ordet Svedbom Satsl. 40 (1843) sbst. med (den föråldrade) bet. ’objektiv predikatsfyllnad'; jfr under I 2.
Spoiler title