FJUNA fjɯ3na2, v. -ade; o. FJUNAS fjɯ3nas2, v. dep. -ades.
Etymologi
[avledn. av FJUN (se d. o. 1)]
(i sht i vitter stil) refl. o. dep.: få fjun, bliva fjunig; opers.: det bildar sig l. växer ut fjun; i p. pf. närmande sig adjektivisk bet.: försedd med fjun, fjunbeklädd. Med fjunad haka. AJourn. 1815, nr 166, s. 1. När gräsfälten blottas och videhängena fjunas. Hemberg Kola 237 (1902). Hvarför börja dina läppar sig fjuna? Evers Fosterj. 23 (1909). När det börjar fjunas på din överläpp. Johansson Myrholmsp. 33 (1918).
SAOB
