FLISTRA, v. -ade. vbalsbst. -ING.
Etymologi
[av t. flistern, flüstern, susa, viska (fht. flistran, smeka). Ordet, som aldrig torde hava varit fullt levande i sv., beror i sin anv. hos nyromantikerna på nytt lån från t. o. utsattes för åtlöje från akademiskt håll, t. ex. i JournLTh. 1813, nr 41, s. 1, o. MarkallsN 2: 155 (1821). Jfr äv. Hagberg Shaksp. 8: 210 (1849)]
(†) viska, susa; om flöjt o. d.: ljuda mildt, smeka (ngn) med sitt milda ljud. Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom? / Denne däsz pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar? Stiernhielm Herc. 286 (1658, 1668). Svar och fråga / De flistrande med smek och kyssar mängde. (Elgström o.) Ingelgren 313 (1810). Löfvens tysta flistring. Atterbom i Phosph. 1810, s. 13.
Anm. Ordet ingår äv. ss. senare led i ssgn SÖT-FLISTRANDE, p. adj. (flistrand', -flistrand) (†) ljuvt ljudande? Thyrsis i sitt horn månd' blåsa med högt skall / På sin sööt flistrand' flöit. AWollimhaus Vitt. 23 (1672). FoU 20: 384 (i handl. fr. 1676).
