SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FOLKA fol3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (†, Dalin (1851)).
Etymologi
[avledn. av FOLK 4 a]
a) (†; se dock särsk. förb.) tr.: ”göra folk” av (ngn), hyfsa; civilisera. Sturzen-Becker 1: 73 (1845, 1861). Dalin (1851; angivet ss. fam.).
b) (ngt vard.) refl.: bliva l. börja uppföra sig som ”folk”, bliva hyfsad l. civiliserad. Lind (1749). Det i Cagliari anlagde Universitetet har ännu ej hint at sprida stort ljus ikring på Öen: dock börja de något at folka sig nu, sedan en ständig Garnison ifrån .. Piemont .. blifvit hållen derstädes. Björnståhl Resa 2: 4 (1773). Gudskelof att barnen folka sig, sade torparegumman. Topelius Läsn. 3: 85 (1867). — i oeg. anv. Om vädret folkar sig. PT 1904, nr 145 A, s. 3.
c) (†) i uttr. bliva folkad, bliva som ”folk”, bliva hyfsad l. civiliserad. Morer, som icke i umgänge med Europeiske Sändebud och resande haft tilfälle at blifva folkade. Agrell Maroco 1: 39 (1796). Möller (1807).
Särsk. förb. (till a): FOLKA TILL10 4. (vard., mindre br.) hyfsa till (ngn). Klint (1906).
FOLKA UPP l. OPP. (†) = FOLKA a. Peter den förste folkade up Ryssarna. Serenius (1741). Dalin (1851). Ahlman (1872).
Spoiler title