SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GURMAND gurmaŋ4d, stundom -man4d, äv. med mer l. mindre fr. uttal, m.||(ig.); best. -en; pl. -er. (ofta, förr alltid, med fr. stavning)
Etymologi
[av fr. gourmand (f. -e), storätare, urspr. adj.: som äter mycket, glupsk, af ffr. gourmand; av ovisst urspr. Jfr GURMANDIS, GURMÉ]
1) storätare, frossare; numera nästan bl., övergående i 2: person som tycker om mycken o. god mat, ”matvrak”. Pfeiffer (1837). En .. öppning, just så stor, att en person, som aldrig varit gourmand, kunde tränga sig in derigenom. Almqvist TreFr. 2: 31 (1842). Utlefvade gourmanders gästabud. Verd. 1883, s. 113. jfr Östergren (1926).
2) finsmakare, gurmé; äv. bildl. (Lindeberg) var ingalunda gurmand, som vissa andra af hans ärade samtida inom pressen. Sturzen-Becker 1: 168 (1861). Ekbohrn (1868). (Konsten har stundom varit) en lyxartikel för .. de estetiske gurmandernas gallerier. Rydberg Varia 149 (1894). I en annan social miljö hade han .. kunnat utveckla sig till gourmand. Fogelqvist ResRot 148 (1926). jfr: Majorskan var, utan att egentligen vara gourmande, mycket finsmakad. Knorring Skizz. II. 2: 43 (1845).
Avledn. (till 2): GURMANDERI, n. (numera knappast br.) gurmandis (se d. o. 2). Ridderstad Samv. 3: 303 (1851). Verd. 1888, s. 144 (bildl.).
GURMANDISK, adj. (mindre br.) Sturzen-Becker 1: 190 (1861). Bärplockningen .. beskrifves med gourmandisk vällust. Lamm Oxenst. 211 (1911).
Spoiler title
Spoiler content