HABITUELL hab1itɯäl4 l. habit1-, l. -u-, ngn gg -ä4l, adj.; adv. -T.
I. [jfr HABITUS] bot. adj. till HABITUS I: som har avseende på l. sammanhänger med en växts habitus; ss. adv.: med avs. på habitus. (Den givna släktbestämningen) var blott habituell och grundade sig på arternes yttre utseende. VetAH 1814, s. 37. (Växten) Aldrovandia vesiculosa .. liknar habituellt Utricularia. 3NF 10: 635 (1929).
II. [jfr t. habituell; av fr. habituel, av mlat. habitualis, avledn. av lat. habitus (se HABITUS)] (i fackspr.) som blivit till vana (för ngn), som ngn vant sig vid, vanemässig; äv.: som uppkommit gm vana; ss. adv.: av vana; äv. allmännare: ständigt l. regelbundet förekommande, ständig, vanlig; ss. adv.: ständigt. Några af dessa habituella passioner hafva sådanna föremål, som med närvarande känslor qväfva all åtanka af vårt eget väl, och af hvad andra vänta af oss. Boëthius Sedol. 55 (1782). Förmågan att artikulera ljud är habituell icke blott hos enskilta individuer utan äfven hos hela folkslag. Suomi 1845, s. 326. Det på ett eller annat sätt otydliga talet beror — där det icke är habituellt (en ingrodd vana) — i regeln .. på ouppmärksamhet. Noreen VS 3: 41 (1905). — särsk. med. i fråga om sjuklig rubbning av funktion l. av normal beskaffenhet. Habituell obstipation. För dem, som hafva habituel Diarrhée, är detta troligen en värksam Medicine. VetAH 1800, s. 94. Habituella bensår böra icke oförsigtigt läkas. Collin Ordl. (1847). Den abnormitet som kallas habituel skolios. Wide MedGymn. 393 (1896). (De) hvilka habituellt lida af smärtor i hufvudet eller luftstrupen. Odenius 2Celsus 56 (1906).
