[fsv. harmeliker, motsv. dan. o. nor. harmelig; avledn. till HARM, sbst. Formen harmslig beror sannol. på invärkan från harmse (se HARMSEN)]
1) (†) vredgad, uppbragt, förbittrad; vred; harmsen; ss. adv. bestämmande ord med bet. ”vred”, ”hata” o. d., stundom övergående i bet.: högeligen. LPetri 2Post. 113 b(1555). En harmslig man kommer myken synd åstadh. Dens. SalOrdspr. 29: 22(1561; Bib. 1541: harmse). Herrans dagh kommer gruffueligh, harmligh och grym. Dens. Jes. 13: 9(1568). Konung Göstaff .. haffwer .. harmligha haatat sådan Gudi wederstyggeligh ståltheet. Phrygius Föret. 10(1620).
2) (vard.) som väcker harm l. förtrytelse, upprörande; förarglig, förtretlig, retsam; om sak; ofta i uttr. det är harmligt, att ... Dijn (dvs. Kupidos) harmlige band. Stiernhielm Cup. 4(1649, 1668). Karlarne rodde så att svetten lackade, men ändå kommo vi för sent, så harmligt! Rydberg Frib. 325(1857). Det allra harmligaste var, att ... Lagerlöf Holg. 1: 28(1906).
